Vart dammkorn måste bort, var fläck. Brynjan av lombardiskt smide glänste redan som klart silver. Och svärdet, det tunga, stora svärdet! Två egg hade det, en mot de fattigas förtryckare, en mot kvinnornas och de svagas förföljare, båda till bävan. Hur lyftes det icke mot solen och synades, så att ingen rost fick äta sig fast i det skinande stålet.

Magnus log, då han tänkte på broderns ord om den unkna luften i ett hus utan kvinnor. Han steg just in i det lilla kapell, som gränsade till sovstugan och där han förvarade det heliga svärdet Gråne. Det låg på altaret, och när småsvennerna ibland stulo sig till att få trycka örat mot stålet, trodde de sig höra ett brus av väntande bragders vapendån. Var morgon, när han stängde in sig med sin biktfader i kapellet, sade de:—Nu prövar Magnus, om han ännu har samvetet så rent, att han kan lägga handen på svärdet, utan att det faller till aska.

Dominikanerbrodern Martinus från Skenninge var ännu hans biktfader. För att betunga sina egna steg, så att han icke skulle vandra sina dagar alltför lätt framåt, bar munken tunga järnbeslagna sulor under sandalerna. Sinnligheten brann i hans unga blod och att släcka den i smärta var för honom den största sällhet. Han var i stånd till allt, både att våga allt och begå allt och försaka allt, och han visste icke, hur han nog fort skulle få känna spikarna i köttet. Hans själ trivdes på helvetets rand just där bråddjupet reser sig så högt, att man på en gång hör både djävlarnas skrik och tronernas körer.—Jag är den farligaste i hertigborgen, ropade han under sina egna gisselslag, och du, Magnus, du är min hjälte!

När järnsulorna om morgnarna slamrade i kapellet, steg hertigen ur bädden, så framt han icke hade vakat hela natten och glömt sig kvar hos sina teckentydare i tornet. Hans rediga och klara förstånd hade blicken fast riktad på livets torra verklighet, men där denna slutade i rymdens mörker, stod han kvar lika vetgirig och försökte genomskåda det ogenomträngliga. Allt av vidskepelse, aningar och syner, som följt med hans dvärgabörd, drev där sitt spel med honom och lockade honom att omgiva sig med stjärntydare och spåkarlar. Han var en lärd man och en misstrogen man. Men också spåkarlarna hade sin stora lärdom, och han var aldrig viss, att icke någon av dem möjligtvis kunde råka att se ännu djupare in i det fördolda än han själv. De vakade, när andra sovo, och sökte bädden, när andra gingo upp, och om morgnarna kommo de från tornet som en svärm av möss.

Så var det också i dag. Saturnus hade stått i Stenbockens hus, innan Jupiter höjde sig över skogskammen, och det syntes, att Magnus hade deltagit i någon besvärjelse, ty han höll ännu i handen ett blystycke, som var tecknat med siffror. Han bar alltid gråsvart mantel med bruna kanter, och den enda sten, som fanns i järnspännet på hans läderbälte, var en vaxglänsande, gråblekt ogenomskinlig onyx. Den skyddade honom mot själsångest och bevarade kroppens styrka. Han älskade bländande riddarprakt, men han ville se den omkring sig, icke själv lysa med den i vardagslag. Därtill var han alltför mycket kämpe.

Martinus väntade redan vid altarhörnet, men han var icke ensam. Bakom honom lutade sig en smal man tankspritt mot väggen och lekte med en liten tunn guldbelagd stav. Det var junker Erik. Och hjärtlig och blank och frisk stod Bengt, den andra brodern, bredvid honom i sina mörka och runda prästkläder. Han hade skrivdon vid bältet och minst fem eller sex pergamentrullar under vardera armen. Men på samma gång som Magnus steg in, visade sig i den andra dörren ännu en besökare, och det var herr Svantepolk. Han var snöig och nyss kommen från hästryggen, och han hade bara en handske.

—Du har tappat din ena handske, började Magnus och såg på den blåfrusna hand, som räcktes honom.

—Jag har kastat den för bröstet på din broder. Giv mig du ett par nya i stället. Det är det gamla sättet att städja hirdmän, och nu stannar jag hos dig. I ett år lät jag handen frysa till straff för att den kränkte kungahelgden, men ångra... Nej, det kan jag inte.

Munken korsade sig och Bengt skrattade, men Magnus skyndade sig att svara:

—Godmodigt dra vi ibland på munnen åt dig, kära frände, men ingen skrattar elakt på din rygg. Det är skillnaden mellan dig och andra. Därtill är du en alltför rättskaffens man. Välkommen till mitt hus. Här spela friska vindar genom öppna dörrar och vindögon och inga nystan och askar stå i vägen på borden. Här går man bitti upp och tidigt till sängs och sover präktigt. Vi bo här nästan som präster, jag menar, präster efter skenningebeslutet, då vi togo från dem deras kvinnor. En präst med hustru, det är ingen präst. Det är en lekman framför altaret. Kärleksvisor får du inte höra här, min Svantepolk. Den, som lever för kärleken, tömmer en bägare, som aldrig släcker törsten och som oupphörligt måste fyllas på nytt. Det blev min broder Valdemars förbannelse. Men här viskas heller inte i ugnshörnet, och ingen frågar efter, hur det gick kung Valdemar på hans lustfärd till landamäret.