—Ja, Glimma heter jag, Glimma, Glimma!
Han hade lindat om sig den röda manteln för köldens skull, men dolkskidan, som stack fram, var omspunnen med ett bladverk av guld, och hattkullen var en enda krona av jupitersstjärnans segerbringande krysoliter. Då han lade handen på räcket och snuddade vid Juttas huvudlärft, såg hon, att den hade blivit bredare och vitare. Och hans blick var oroligare och kallare fast upprymd. Den gled förbi utan att känna igen henne i den framåtböjda nunnan med det klippta håret och stannade med större välbehag vid de yngre och vackrare i hennes sällskap.
Han vinkade med handsken åt folket, och framför honom dansade den galne Karl Algotsson baklänges, rund och röd, och slog takten med en bjällerstav. Genast svarade harporna inne i salen så tonfast, som hade de stått i ring ute i det fria kring spelmännen i konungens följe. Svalgången knakade och gungade under de glättiga stegen, och snart hade hela skaran ända till de sista svartraggiga björnskinnskarlarna försvunnit i salen.
En tung beklämning lade sig över hennes bröst. Hur olika, hur dött allt mot förr, trots ädelstenarna och de gnisslande strängarna! Svalgångens torftighet och det förfallna huset! Ingenting påminde om de stränga belätena på ekstöttorna i jarlagården. Månne det fanns en enda lycklig i den sjungande och skrattande flocken? Jo, en enda, Glimma. Men bland de andra? Var det kanske förtvivlade människor, som tömde över sig en ärvd skattkistas alla härligheter för att söka glömska aftonen före domen? Eller var det bara hon själv, som missundsamt ville tro så för att trösta sig?
Slättens blåst skar genom märg och ben. Hon visste icke, om det var hennes osaliga kärlek, som åter genast blossade upp vid första återseendet, eller om det var hat och harm. Hon hade så säkert trott, att de brottsliga känslorna för alltid blivit utsläckta. Och det var ond kvinnosed att lasta, där man själv varit med om att locka. Det var livets egen hårda gång över igenmurade grifter, som skakade hennes hjärta. Hon hade icke ställt sig där för Valdemars skull. Hon hade icke önskat, att han skulle lägga märke till henne. Hela tiden hade hon tvärtom böjt sig så djupt ned, som hon kunde. Och ändå grämde det henne och sargade så svårt i bröstet, att han kunde snudda vid henne utan att känna mer än inför vilken annan som helst och utan att genast förstå, att det var hon, om hon också hade betäckt sig aldrig så väl med doket. Var hon då redan så alldeles borta ur hans minne? Skulle hon i flera dagar andas och röra sig några få steg från honom och höra samma rassel i träden och se upp i samma vinternätter som han, utan att en enda aning förmådde säga honom, att de voro varann så nära?
Hon släppte gossen och vände tillbaka till härbärget. Men där fick hon ingen ro, ty hon hörde hela tiden det välbekanta harpbruset från folkungafesten. Det var det enda, som var sig likt.
Då gick hon in i kyrkan med de andra nunnorna. De stannade alla fem orörliga nere vid dörren och flyttade kulorna på sina radband och rörde hastigt läpparna. Men läpparna bådo om ett och det bultande hjärtat om ett annat. Om hon bara hade fått ett enda sakta hjärteord från honom, en god blick, som hemligt hade sagt henne, att han känt igen henne!
Hon föll på knä, och fast det värkte att ligga så, reste hon sig icke.
Kyrkan var full av pilgrimer, och ljusen omkring Eriks silverskrin på altaret fladdrade i draget från det trasiga taket, ofta nära att slockna. Från muren bakom altaret hängde de röda och gula flikarna av hans baner. Överallt voro hällarna bortlyfta från gravarna, som omslöto de forna ärkebiskoparnas kroppar, ty längre fram skulle de också flyttas till den nya kyrkan. Det var håliga ögon och kinder och knäppta händer i halvförmultnade handskar. Om halsen på var och en bredde sig ännu det vita pallium, som efter att ha legat en natt på petersaltaret i Rom skänkts av påvarna. Hon kom ihåg systrarnas berättelse om Agnetas små lamm, som välsignades i kyrkdörren, och hon skulle velat få kyssa det gulnade yllet för att bättre kunna anropa sitt helgon om nåd. Men kedjor voro uppspända på båda sidor om mittgången, för att ingen skulle komma åt att stjäla av de heliga relikerna.
Hon böjde sig ned och tryckte pannan mot golvet och makade sig långsamt framåt utan att lyfta huvudet. Hon kände, hur stenkanterna repade i pannan, och för att plåga sig fortsatte hon att krypa vidare ända fram mot altaret. Men ändå hörde hon harporna och säckpiporna från drotthuset. Hon frågade sig:—Är jag då så mycket oansenligare och fulare än andra, att han därför inte ens märkte mig? Har klosterluften gjort mig så gul och gammal, har bönläsandet grävt så djupa fåror om den stackars mun, som förr var så lockande? Jag skall tvinga honom att se mig, tvinga honom, om han också har hinnor över ögonen som de döda här omkring mig.