—Den, som har älskat Valdemar, kan aldrig älska någon annan, viskade hon. Jag har felat, men jag har också älskat dig, och jag var lycklig, bara jag visste dig lycklig och hörde harpbruset från ditt hov.
Båda frågade sig tyst, om det endast var ett avsked för stunden eller om deras stackars sargade saga nu brast sönder för alltid.—Han kastar sin krona för att leva, tänkte hon. Han gör så, därför att livet är honom kärast. Men på den sjuka och nedbrutna trycker döden i stället sitt märke. Och därför tackar jag. Jag går till skuggorna, och dit längtar jag.
Han steg upp på hästen med gossen. Algotssönerna följde honom med det hoprullade röda valdemarsbaneret. Så länge han var inom synhåll, stod hon kvar och kastade kyssar efter honom.
Skogen var nu höljd i gul rök, och brandlukten gjorde det svårt att andas. Men fast molntapparna uppe kring den klarnade solen fortsatte att gå söderut mot fienden, började en stark västan att blåsa utefter marken och klöv ett skår i röken.
Karl Algotsson, som red efterst, vände sig.
—Allt är oss emot, ropade han. Till och med vinden bedrar oss. Vid jungfru Ingrid, min broders hjärtebrud, har någon av er en kär vän som han, så fly, fly! Än lever Valdemar!
Inom en liten stund hade alla skyndat till hästarna, och Sofia stod ensam kvar med sina tärnor. Genom skåret i rökväggen skymtade rustningar och det blå magnusbaneret, fast nu sönderbränt till hängande trasor.
Så snart hertigen kom fram till drottningen, böjde han djupt på huvudet och hälsade henne med svärdskorset till tecken, att hon stod under riddarskydd. Hon stammade och sökte efter de hatfulla ord, som hon ville säga honom, men i stället blev det han som talade. Han stod med händerna på svärdet och såg ned i gräset.
—Vem kränker lagarna djupast, frågade han långsamt och mörkt, min broder eller jag? Vapenbröder och riddare, hjälp mig att bli en vis och god konung!
—Till Mora stenar, till Mora stenar! svarade de under skallande jubel och slogo på sköldarna. De sågo, att nu stod där en ärlig man framför dem, och de tänkte bara på sin lit till hans kämpamod och hans duglighet i allt, som han tog sig an.—Lämna Valdemar några landskap, men svearnas rike, det är vunnet. Hell konung Magnus! Till Mora stenar, till Mora stenar!