—Alltsedan du hälsade mig, att du kände ditt slut vara så nära, har jag ridit genom natt och dag. Nå, det är ju mitt yrke nu.
—Du talade bittert sist.
—Jag talade som en förtvivlad människa. Men jag har ärvt en smula av den yra, som satt i bjälbojarlens blod. Ack, jungfru Lindelöv! Kung Valdemar var svag och styrde landet illa. Snart duger han väl knappast att skaffa litet foder åt sina magra hästar. Men i en sak är han lik sin far. Han kan inte sörja.
—Och din broder har tagit sig drottning. Han valde ju först en annan.
—Det gjorde han. Men sedan fann han klokare att äkta Helvig från Holstein, för att få bättre hand med danskarna.
Juttas tunna fingrar lekte med några väpplingar, som hon hade framför sig på täcket.
—Han övergav en kvinna för ett rike. Och du! Är han henne trogen?
—Och det frågar du om Magnus! Han bedrar inte sin drottning, han bedrar bara män.
—Månne det ännu är så, Valdemar? Jag hör bara ros över hans visdom och riddardygder. Förtjänar han det?
—Jag fruktar det nästan.