Dimman skingrades först i soluppgången. Alla hästar voro bortförda ur stallet, och den stormande abbedissan måste skicka gångbud till Magnus.
På härbärgets tröskel satt herr Svantepolk, gulblek, med skymfad riddarära. Åter hade det tempel, som han byggt åt kärleken, ramlat till sand med alla sina himmelssträvande spiror och korsblommor. Hans huvud darrade, och hans tjänare voro ivrigt sysselsatta med att två honom och kläda honom i en anständig dräkt. De andra riddarna voro samlade omkring honom. Ovanför dörren glimmade på timmergaveln klostrets märke: Den heliga jungfrun med barnet och en höjd fackla.
Inne vid bordsändan i det halvmörka härbärget satt Valdemar helt lugnt bakom tallrikar och mataskar och åt med god lust. Han hade icke en enda kvar av sitt följe. I dimman och villervallan hade hans män, som trodde, att han var med, förskräckta kastat sig på hästryggen och följt klosterrövarna uppåt skogarna.
—God morgon, riddare och drottsvikare! ropade han ut till dem. Jag hör, att i natt ha mina Algotssöner hedrat sig.
Riddarna stodo med dragna svärd.
—Konungens broder sover inte längre, ropade de om varann. Vi skola hämnas dig, herr Svantepolk.
—Stick järnet i skidan, svarade herr Svantepolk och steg upp färdigklädd. Om konungens broder hade sina män kvar... om han åtminstone stode fullt rustad framför oss... Men en ensam man utan brynja! Han är fortfarande gäst under vårt skydd.
De voro hungriga, men de makade ihop sig kring bordet på så stort avstånd från Valdemar som möjligt.
—Varför äro ni inte glada som jag över att veta två människor lyckliga? frågade han och såg upp. Inandas det härliga solskenet och låt hjärtat hoppa av lust. Finns det inga harpare och flöjtare här i gården? Ärligt sagt, riddare, ert sällskap blir tråkigt i längden.
Herr Svantepolk satt utan att röra vid maten.