20.
Midsommarsolen gassade över Stockholms torvtak och väldiga borgtorn. På en liten trång gård, som knappt var större än en skämma men ändå hade rum för ett körsbärsträd med en fågelbur, satt Gistre Härjanson och sydde skor. Hans Yrsa-lill stod i portvalvet vid ett bord och skar rött fodertyg. Huset låg intill stadsmuren, och kvarnhjulens dunk hördes från strömmen utanför. Genom porten syntes de översta björkruskorna på byggställningarna kring den halvfullbordade kyrkan åt Sankt Nikolaus.
Yrsa-lill hade blivit mer undersätsig, och i sin snygga och prydsamma vadmal hade hon ett tycke av välförsörjd borgarhustru.
—Vila dig en stund, kära husbonde, och kom hit och se, bad hon. Nu vända alla riddarna och fruarna tillbaka från klosterinvigningen.
—Magnus höll ord. Sankta Klara har fått grundstenen under sitt hus.
—Så det myllrar av folk! Varför ropar bonden, som står där och prutar, efter skoskådarna och vakten?
—Gesällerna hade väl tärningarna framme. Det blir att sova i stocken. Det är lag på det.
—Nej, det är själva mästaren, han hytter åt.