Som han blev synlig i dörren, hälsades han av rop och ett hundratal lyfta händer. Här väntades han av sitt råd och de förnämsta, som voro delar av hans kropp. Det var ett nytt slag av män. De slöto sig omkring honom, arbetsamma, plikttrogna, myndiga, stolta över sina ämbeten. Lagmännen, som nu voro hans talmän och icke folkets, räknade på ett bord upp hans andel i indrivna böter. Fogdar och bryter kommo med räkenskaper över skatterna, och sändemän och andra utländska herrar skyndade fram för art möta riddarkonungen i Norden, den frejdade och fruktade.
Men längst ned vid dörren stod i kedjor en vithårig gubbe, förkrossad, oigenkännelig, med vassa drag och sammanbiten mun. Rocken var fläckig av mögel. Fuktig fängelsejord satt kvar under sandalerna. Det var den åldrige Algot Brynjulvsson, och kedjorna skallrade, medan han räckte fram ett brev.
—Det är från min son Brynjulv, skarabispen, sade han med låg röst. Gömd i ett kloster ber han dig förlåta all den skam vår släkt har dragit över dina lagar.
—Är det inte nog att Folke och hans Ingrid hittat en fristad bland de norska fjällen! svarade Magnus och lade brevet åt sidan. Dina andra söner når jag.
—Dina forna lekbröder, dina ungdomsvänner...
Rösten svek den gamle, och bortvänd kröp han ihop i vrån med händerna framför ögonen.
Men en av vakterna sköt undan locket från en trälåda, som halvt var fylld med kryddor, och lyfte upp ett huvud.
—Här, gubbe, ser du huvudet av Karl Algotsson, den gladaste av dina barn. Ännu är han lika rödaktigt mörklagd i skinnet.
Magnus ställde sig vid vindögat.
—Ångrade han sig, när han omsider blev gripen? frågade han och såg blint ut i luften.