—Du glömmer något, svarade han. Jag är en människa, som har frid med världen.
Magnus måste le.
—Vår saga är fullskriven, Valdemar. Den ene kan inte längre rubba den andres öde. Men förstå mina ord. När det är mörkt... när du sitter ensam... Reser det sig inte syner och minnen omkring dig? Plågas du aldrig av samvetsångest?
Valdemar slog med tofsen på sitt bälte. När han tappade den, tog han åter upp den och låg länge och tänkte.
—Kanske var jag för vänlig mot människorna. Däröver rodnar jag ibland.
—Och det är allt, du har att säga? Du står för ditt och jag för mitt. Nu, broder, börjar jag förstå, varför Satan mister sin makt, när jag svarar: tag mig!
Det kom en glimt i Magnus' ögon, och tankspridd tömde han hornet till hälften.
—Ett mannaord intill döden, sade han och reste sig upp, det är en nyckel till himmelrikets port, till och med för två förtappade!
Han tog upp manteln, som hade glidit ned på bänken, och häktade den.
Det ringde redan till mässan, och hovtrampet på torget förkunnade, att hans riddare samlades.