Han tog fatt om bordshörnet för att kunna resa sig och göra sig fri ur sitt trångmål på bänken. Folke Filbyter pekade med huvudet efter de båda unga, när de gingo ut, men Ulv Ulvsson fortsatte att spela på harpan.

Det var det präktigaste solväder. Ett sådant sken flög genom hennes hår och från söljan på bröstet, som hade ljusfloden samlat sig just omkring henne och följt henne. Skuggan ringlade sig i kapp med vart steg och försvann under hennes fötter. Alla blommorna i gräset stodo vidöppna, och genomträngda av solelden hade löven en ännu klarare grönska än annars. I var källa och var bäck låg en sol. Till och med i de vattenfyllda fördjupningarna på hällarna lågo små och stora solar, och alla kastade tävlande sina strålar tillbaka upp mot den lysande modern på himlavalvet.

—I dag sitta Oden och Frigg i tornet Lidskjalv och se ut över världen, sade Holmdis. Vad månne det vara, som så kan fröjda det högheliga gudaparet, att de låta allt skapat glimma så härligt just nu?

Hon pekade upp i det brusande vårdträdet och visade Ingevald, att det skulle behövas tre eller fyra människor för att med armarna nå om stammen. Och hon beskrev, hur hon och trälkvinnorna under vinterfesten prydde grenarna med äggskal och hanefjädrar för att glädja lövdisen och tacka henne för ett gott år. Sedan skyndade hon sig några steg före honom, efter det var hon, som kände vägen. Det förvånade honom icke, att hon var glad, då hon gick i ett sådant ljusglitter, men han skämdes över att ingenting ha att säga.

—Jag har hört, att du skall vara snabb i att svara, sade hon och frågade honom vilka blommor, som voro de fagraste, de vita eller de blå.

Därpå kunde han icke svara. Först när de kommo in i stall och fäbodar, tyckte han sig mera hemmastadd och modig.

—Den här oxen har för långa klövar och blir aldrig någon god dragare, begynte han och blev genast en smula säkrare på rösten. Och rid aldrig den här hästen. Han har opålitliga ögon. Hästar äro besynnerliga djur och det är svårt att bli klok på dem. Att tämja hästar är som att tämja kvinnor, säger far.

—Det är gott, att man inte kan döma efter hästhåret, svarade hon med en hastig blick åt hans eget huvud. Jag var så nyfiken på att få se dig, Ingevald. Jag trodde så säkert, att du skulle ha på dig den där långa skjortan av granna lappar, som far talade om, när han kom från Folketuna. Nu fick jag bara se de stora silverringarna i dina öron. Är det sant, som trälarna påstå, att du ibland brukar ligga på knä över en källa i skogen och spegla dig?

Han märkte, att hennes glättighet icke var så alldeles harmlös, som han först hade trott, utan att hon gäckades med honom. Han stod kvar inne i spiltan och fortsatte att hålla upp hästens öga och granska det.

—Nu vet jag svaret på din fråga om blommorna! utropade han plötsligt och vände sig om. De vita äro fagrast, ty vitblommig är porsen, och ett kallt porsöl på en het dag går över allt, säger far.