Till sist kom en knäsvag och vacklande flock i dörren och skrattet ekade genom huset. Mjödet stod ända upp i ögonen och rann ut över kinderna, och trälarna omfamnades och kysstes, under det att de fortfarande utstötte sina drillande jämmerrop. Men de flesta sysselsatte sig med att uppfinna allt mer förnärmande och oanständiga beskyllningar, som Soldis skulle frambära till asagudarna och särskilt till asynjorna. De skreko varann i ansiktet, kastade händerna upp i luften och togo varann om livet och hoppade på stället i en sorts dans.

Ingevald syntes ej till, men trälarna funno det riktigt och självklart, att Folke Filbyter från nu tog sig an barnet med samma faderliga omtanke, som han förut vårdat sig om dem. Det var dock blod av hans blod och ben av hans ben, och det förvånade dem icke det minsta, att den forne sjökonungen satt och svängde på hängvaggan som en kvinna. Men heta och fulldruckna som de voro, ville de nu glamma. De ställde sig därför omkring honom och krökte knäna under nya skratt, när de sågo, hur pass ovant han ännu skötte sitt göromål. Orolig att Ulvssönerna just den dagen kunde tänka på ett överfall, hade han brynjan på sig och ett kort saxsvärd vid sidan. På bänken bredvid honom låg den väldiga kittelhatten, som ännu var silverblank kring nitarna.

Trälkvinnorna trodde, att han ville skrämma barnet, när han lutade sig över skinnpåsen. Så trumpet var hans stora ansikte och så klumpigt och tjockt det finger, som han ibland stack i den lilles mun för att lugna honom. Och när han skulle rycka tappen ur spetsen på tjurhornet, brukade han en styrka, som hade det gällt att slita pilen ur ett älghuvud. Varken Tova eller de andra hade heller hört liknande vaggvisor, ty husbonden sjöng det enda han kunde. Det var mörka stridssånger, som han hört vikingarna stämma upp i vindstilla nätter, när de sutto vid årorna och ljusen på Franklands kuster blinkade lika avlägsna och små som stjärnorna.

Vid sådana sånger var det Folke Ingevaldsson sövdes till sina första drömmar och sög den starka och gula mjölken ur spetsen på ett tjurhorn.

8.

Gossen lärde sig att icke frukta farfadern och hans tunghänta lek, och det blev en sådan vänskap mellan dem, att den var lätt att se.

Folke Filbyter kallade honom alltid sin son, som hade Ingevald aldrig funnits till. Han visade trälkvinnorna, att gossen hade ett litet stjärnuddigt födelsemärke inne i vänstra handen, och de trodde, att det var ett gott tecken. När vädret var soligt, knöt han in honom i skinnpåsen och tog honom med sig på åkern, och varken natt eller dag voro de skilda. Där den ena var, där var också den andra. Hördes barnskrik, kunde man också vara säker att lite efteråt få höra den djupa mansrösten, som lät liksom när någon talar i en tunna. Trälarna kallade dem »de båda vännerna». För vart klippstycke, som vältrades uppför kullen till ringmuren, för var pilspets, som smiddes, kände de, att nykomlingen numera var den viktigaste personen på gården och att allt ytterst avsåg hans säkerhet. De vande sig att tala om honom som om en i minsta skrymsle närvarande makt, och de tyckte, att en ny dag hade begynt med honom. Det var som skulle den lille i hängvaggan under den sotiga bjälken redan ha fläktat bort något av den skam, som hängde över det vilda Folketuna. Snart fanns det knappt en enda bland dem, som icke med en god träls omutliga trohet skulle ha offrat livet för honom.

Med Ingevald talade fadern lika litet som förr. Ingevald hade ingenting att sköta och ingenting att bestämma över. Till skogen vågade han sig ej längre utan en livvakt av väpnade trälar, och inför barnet kände han sig underligt blyg och försagd. Han gick alltid tyst förbi hängvaggan, ofta med en lång krök utefter väggen. Sedan lade han sig bortvänd i vrån innanför fällarna. Liksom husfolket sommar och vinter var afton spadade askan över glöden på härden för att bevara elden, försökte han också att rädda de sista glöden i sitt hjärta genom att var kväll gömma dem under de många bittra minnena. Men då slog lågan i stället rätt upp mot himlen, och den hade fått en ännu djupare färg än kärleksrusets. Slutligen blev han nästan beständigt liggande i en slö dvala. Trälarna stucko in huvudet och ruskade på honom, och över honom hängde de en mistel, som de letat rätt på högt uppe i en ek.—Men den kan nog inte bota dig längre, sade de. Det var det vi anade, att du skulle få helsot.