Ingevald höll fast hans händer. Med åter uppflammande häftighet berättade han om Soldis och hennes död, om faderns fostbrödralag med Älg Klubbehövding och allt, som hade tilldragit sig på Folketuna.
—Ack, att du kunde göra mig till en god människa, jämrade han, så att jag bleve som en lövsal, där var sångfågel får kvittra men ingen hök letar sig in. Din lära vet jag inte mycket om, och det är inte heller om den jag spörjer. Gudarna äro ju många, men makten hos din gud är, att du själv är ädel och god. Mycket förmår du, Jakob, men för min olycka finns ingen hjälp. Mindre ryser jag för mig än för allt det, som genom mig skall komma till världen. Urarva kan ingen göra sig i sin födelse, och på Folketuna växer ingen ädel frukt. Jag var gömd bland menigheten den natten vid domareringen, då du signade alla omkring dig, men jag kände att det icke var för mig du talade. Och inte heller var det för det barn, som sover där borta i solstrimman. Hur mörk och röd skall inte den strimman bli, innan det kvällas!
—Du talar som en trött och sjuk, broder, sade Jakob. Alla trötta tala som du. Därför skulle jag också helst vilja svara dig barnsligt och stilla, som man talar till trötta och sjuka. Men du vet inte själv, vad dina ord betyda för mig. Av all den klagan, som mött mig under mina vandringar, har ingen mer förskräckt mig än den, som nu långsamt böjt dig till jorden och som jag fått höra från så många, många. Vi äro frukter på onda träd, ha de sagt mig, och för oss finns därför ingenting att hoppas. Jag kunde inte svara dem, att det var osant, vad de sade mig, men heller inte, att det var sant. Bröder äro inte lika bröder och söner inte lika fäder, ty om de också äro lika i mycket, äro de sällan det i allt. Just skillnaden kan vara så uppenbar, att närmsta frände ibland blir närmsta ovän. Mycket är arv, men hälften är förvärv. Luften och människorna omkring oss, det tal som dagligdags surrar för våra öron, allt går in i oss och blir delar av oss. Giv mig en ung människa och låt mig få vårda och sköta henne, och jag tilltror mig att ungefärligen kunna dana den bild, som jag själv bestämmer. En ung själ är en tom lampa. Den kan vara av dåligt gods eller av bästa, men lågans klarhet beror mest av den ingjutna oljan. Eller stamma vi inte alla från tjuvkvinnor och dråpare! Men så kan viljan glödgas och smidas, att övermodet blir till styrka och svagheten till godhet. Själv var jag ett utsatt barn, som en from präst hittade på en rishög i skogen, och jag vet ingenting om mina föräldrar. Kanske skulle jag blygas och sörja, om jag träffade dem, hur syndfull och obetydlig jag än finner mig själv. Men ett gott finns det inom mig, Ingevald. Jag känner i min bräcklighet, att jag bär en gnista av en helig vilja, och den bär mig lätt framåt som på vingar. Med förskräckelse har jag också läst den heliga Augustinus om arvsynden, men i stället att övertyga mig, kom han mig att tvivla, och jag har ofta bedrövat bröderna i Skara med min irrlärighet. Jag är ju blott ett kyrkans ringa redskap och de äro mycket kunnigare än jag. Jag kan ingenting bevisa mot dem, bara se och tro. Inte heller är jag någon spåman, Ingevald, men rimligast måste det väl synas mig, att din avkomma liksom andras skall bestå av både goda och onda människor. Om också tio ättlingar av din son gå förlorade, men bara en enda stiger som en stjärna, då föddes och levde du inte alldeles förgäves.
—Och något sådant skall kunna ske? Det tror du?
—Skänk mig ditt barn, så få vi pröva och rannsaka, vad som är möjligt eller omöjligt. När såg du att frukten liknade det fula och bleka frö, som försvann i jorden? Jag skall gömma gossen för alla och vara en ömsint och vakande far för honom, så länge min gode Herre tillstädjer.
—Du vet, Jakob, att allt vad du begär av mig, det måste jag giva. Men har du då ingenting för mig?
—Därom frågar du! Liksom läste jag inte redan klart och tydligt i ditt hjärta, vad du innerligast åstundar! Har du inte nyss berättat för mig hela ditt liv! Varför smög du dig till domareringen, där jag talade, varför stötte du stenguden ned i forsen? Och vad var det för nytt ljus, som föll in i dig, när kärleksruset med sin ånger och sina eldslågor väl hade fått dig vaken? Dina tankar ropade endast på Soldis. Men när hon bleknade av och red in i bålet, fortsatte de ändå att ropa, fast allt högre och högre, utan att du själv knappt märkte, hur namnet småningom blev en annans. Han, den andre, han skickade mig. Och nu påkläder jag dig den vita skjorta, som jag i dag bär i min påse. En broder rådde mig, då jag gick från Skara, att jag skulle medtaga den, och sedan dess kände jag också under hela vägen, att någonstädes väntade mig en stor glädje. Det var långt att gå och jag blev öm om fötterna, men nu ser jag, att jag hunnit dit jag skulle. Mitt sinne var betryckt den gången jag primsignade trälarna vid domareringen. Jag visste, att de snart skulle glömma mig igen och att det är husbönderna, som här bestämma över tron. Men nu förstår jag, att det var för dig jag talade, just för dig, fast jag då var utan kunskap därom. Ingevald Folkesson, jag kläder dig i vita vadum, i döpelsens snövita skrud, innan du träder inför den, som du länge hemligt längtat till.
—Tag mig om livet och hjälp mig att resa mig, så att jag får knäfalla, bad Ingevald. Jag tror på din gud Vite Krist, därför att han är barmhärtig.
Jakob tog fram en liten träflaska med olja och beströk honom på bröstet och mellan axlarna och beklädde honom sedan med vita vadum. Därefter böjde han honom över krukan, som stod bredvid lägret, och vattenöste under bön hans huvud.
Ingevald frös under de kalla dropparna, som runno ned utefter halsen, och genombävades därvid av den mest outsägliga lycka. Han kände sig svag och viljelös men lyft av omhuldande händer i ett sådant hav av ljus, att han slutligen blev delaktig därav och fylldes av andras styrka. Röster talade med honom långt ute från den vida och okända världen. Det föreföll honom, att några voro myndiga hövdingars och biskopars, men andra kvinnors och till och med barns. Alla sade de till honom, att han icke längre var ensam, utan att de älskade honom och fröjdades med honom, fast de aldrig sett honom eller ens någonsin skulle få höra om honom. De skulle leva kvar som en samlad härskara mitt i det övriga folket, om han också själv försvunne i plåga och död. De delade med sig av sin styrka, och för honom var denna känsla av äntlig ro alldeles ny, men för den kringvandrande predikaren var den ett dagligt och väl bekant sällskap.