—Låt undret ske! viskade han med stigande värme. Det kan uppenbara sig, när timmen är inne, så sakta och stilla som en ros öppnar sig. Fast jag ingen spåman är, hör jag, att en röst svarar mig. Det skall ske, säger rösten, om det en gång föds en ättling av detta gossebarn, som älskar en vaxdroppe mer än en pärla.

Han var så upptagen av sin bön och sina tankar, att han glömde att nicka till avsked åt Ingevald. I långsamt gående red han genom grinden och vek in under ekarna, och hela tiden styrde han hästen med grimskaftet.

Spejaren i det närmaste trädet hade somnat, och vakterna i skogsbrynet plockade bär. Först när Jakob längesedan var försvunnen, knöt Folke Filbyter tömmarna om plogstyret och vände sig om. En vipa hade hela tiden under arbetet hoppat framför hästarna, och han hade gått och sett på henne och undrat på hennes mod. Nu var hon bortflugen, och hans första tanke var att lyssna, om ej barnet ännu skrek efter honom inifrån stugan. Visserligen övertygade han sig om, att allt var tyst, men en obestämd oro hade redan smugit sig in i hela hans kropp och han skyndade sig med korta och bestämda steg över gårdsvallen. Plötsligt kom han ihåg, att Jakob var där och att han skulle bestraffas, ifall han icke fått någon makt över Ingevald. Han ropade därför till bryten och trälarna att också komma med.

Hängvaggan var det första, som han letade efter med sina ögon redan långt utanför dörren. Men det var skummare där inne. Icke förr än han höll om båda dörrstolparna, förstod han, att han icke sett vilse, utan att de två löst släpande läderrepen under bjälken voro det enda, som fanns kvar av gossens bädd. Klädd i vita vadum låg Ingevald i sitt tjäll innanför skinnfällarna och liknade med sina slutna ögon och knäppta händer mer en död än en levande. Om någon hade ställt sig framför Folketunas husbonde och utförligt och med många ord berättat honom, vad som hänt, skulle han icke ha förstått det klarare. Under sina färder i sydliga land hade han sett många dö i vita vadum, och han visste vad det betydde. Som i skenet från en hastigt uppflammande eld såg han framför sig den gamle Jakob med olja och dopvatten och slutligen på flykt med barnet i sina armar för att rädda det åt den nya tron. Han gjorde heller inga frågor och tänkte icke på att utdela några snarrådiga befallningar, utan stund efter stund gick i overksamhet. Han tog ej sin blick från de tomma repen. I jordgolvet under dem var ännu en grop, som han själv trampat upp, då han suttit vid hängvaggan. Den kom honom att tänka på ett plundrat rede, och han brast ut i jämmer. Det var icke gråt och det var inga ord. Det var en klagan, lik den som jägaren stundom under nätterna hör från avlägsna lyor och legor i skogarna. Den växte och sjönk, och ibland blev den kvävd och stilla. Han begynte gå i ring om det tomma stället, tungt och vaggande som en björninna, när ungarna blivit stulna. Trälarna kastade från sig hackor och spadar och sällade sig till honom för att dela hans sorg. Det hade aldrig ingått i deras föreställningar, att Folke Filbyter hade ett hjärta. Och nu brann det framför dem med en sådan flamma, att deras egna förkrumpna hjärtan tändes av lågan! De kände sig som hans barn, hans enda hjälpare, ryckte i hans kläder och trugade honom med vatten och med mat för att på sitt enfaldiga vis söka trösta honom. Hans nakna kämpaarmar hängde viljelösa, och händerna, som nyss upphettats av arbetet, blevo kalla och torra. Ännu när han hörde, hur de ledde fram hästarna, förstod han icke meningen därmed. De fingo kläda och rusta honom, hur de tyckte, med brynjan och saxsvärdet och den väldiga kittelhatten.

När han slutligen satt i sadeln och bryten lade tyglarna i handen på honom, sprängde han genast i väg, så fort den lilla lurviga hingsten förmådde med sin tunga och stötande börda. Trälarna följde efter honom, några springande, andra till häst, de flesta utan vapen. De hade glömt både ovänner och möjliga överfall och tänkte endast på att söka åt alla håll som jakthundar. De trängde sig in i buskar och snår, spredo sig på de olika stigarna och gingo från gård till gård. De skickade också bud till Älg Klubbehövding och hans män, och hela dagen hördes deras lurar kring träsket. Men all möda blev lika lönlös, och när Folke Filbyter tredje gången red förbi skurdtemplen, höll han in den flämtande hästen.

Han tillsade trälarna att bryta ned templen, ett efter ett. De sleto upp nävertaken, välte omkull stolparna och höggo i stycken belätena, både asagudarnas och Jesu moders. Hästarna skrapade med hovarna på sönderslagna gudar, och till spillrorna talade han föraktets ord. De kommo lika långsamt som fordom, då han på förhand tänkte ut vad han borde säga, men nu flöto de rätt fram ur hans själ, och i sin högtidliga långsamhet ljödo de som en bön. Om hela världen också hade lyssnat, skulle han ha talat lika långsamt och sagt alldeles detsamma.

—Om ni förmå att kröka ett hår på mitt huvud, sade han, varför ligga ni då stilla? Varför resa ni er inte till hämnd? I era namn röva människorna och döda utan mod att tillstå, att de göra det av egen lust. Jag har anropat luft och ånga, var gång jag offrat till er. I medgången fick jag inte min jord av er och inte min lycka, och i motgången blir jag inte hulpen. Ingenting frukta ni såsom människors vittnesbörd. Mitt korn skall växa som förr och mina trälar skola arbeta som förr, ty de äro goda trälar och måna om att göra sin husbonde till lags. Då de slutligen sätta mig i högen, skola de vittna, att jag lärde av mina levnadsår och att jag bad er om intet och tackade er för intet.

Så länge trälarna voro i färd med att bryta ned skurdtemplen, lydde de honom med hämndfull glädje, men när de hörde honom tala, blevo de förskräckta och begynte att smyga sig undan. Till sist var där ingen annan kvar hos honom än bryten. Han satt också till häst, och ännu en gång följde båda vägen inåt skogen.

Det fanns nu bara en gård, där ingen ännu hade frågat, och det var Ulv Ulvssons.

Den låg nere på slätten, och från bergsstigen kunde de se husen och det lummiga vårdträdet.