—För en man, som så darrande stöder sig mot husknuten, är inte nu rätta stunden att upptaga ett envig, sade han. Bonde från Folketuna, jag har aldrig hört din röst så hovsam och saktmodig, och vad du i denna stund minst längtar efter, det är att se en annans blod. Du har gjort mycket ont i ditt liv, men i olyckan kommer det för var människa en stund, då viljan till det onda så helt mister sin kraft, att det inte längre finns rum hos henne annat än för det, som gott är. Då blir hon för den stunden eller kanske för en dag eller ett år en alldeles ny människa, som inte längre minns eller känns vid vad hon förr varit. Och då frågar hon sig:—Varför skall jag lida så mycket, jag, som ändå inte är ond? Se här i mitt hjärta hur bräddfullt det är av allt gott och hur bittert jag ömkar mig över mitt olycksöde. Ty ett olycksöde är det att straffas så hårt, då man endast känner goda önskningar.—På det sättet talar hon då, och så är det nu med dig, granne. Hur skulle jag nännas att just i en sådan stund, då du är en god och ädel människa, straffa dig för något, som nu inte längre finns inom dig? Lugnt och leende skulle du draga ditt vapen, och om du fölle, skulle du känna det oförtjänt. Du är min värsta ovän, och därför unnar jag dig inte en så lätt död på blomstergräset. Nej, lev, lev och åldras utan att kunna dö!

Folke Filbyter drog tillbaka sin arm från stugknuten och pekade med en frågande åtbörd på sitt svärd för att ännu en gång fresta ovännen. Han gjorde det med en sådan enträgenhet och en så uppenbar längtan att äntligen få strida och falla, som hade han bett om en nåd.

—Rid nu hem till din gård igen, sade Ulv Ulvsson och vände sig om för att gå in i stugan. Din häst rycker i bindslet och kan slita sig. Vore det i gamla dagar, skulle du kanske beskylla mig för feghet och locka mig till en överilning. Men vi ha fått annat att tänka på, du och jag. Vi äro som två träd i skogen, som vuxit i kapp för att kväva varann och som stumma stå och stirra på varann över de döda grenarna. Vi ha ingenting mer att tala om. Jag har redan sagt dig de hårdaste ord, som en människa kan säga till en annan.

9.

Husbonden på Folketuna fann ej längre ro vid sin härd. Ingevald var länge sedan död, och själv fortsatte han att rida mellan gårdarna och fråga. På det sättet gick det år efter år, och han började åldras. Om vintrarna, när snön hopade sig över vägarna, satt han hemma, men var vår kom han ridande i sin järnhatt med det korta svärdet vid sidan och alltid följd av en ömfotad träl. Det var Kalv, samma träl, som han hade gift ihop med den suckande Tova.

Folke Filbyter bar en utsliten vadmalskappa över kläderna, och sadeln hade ett så högt ryggstöd, att han satt som i en stol. Ännu skrattade bygdemännen åt honom och mest åt hans kittelhatt, som tycktes stödja sina brätten på skuldrorna och som han endast bar av seg vana. Med tiden blev dock löjet sällsyntare och mattare och blandades med en viss hemlig vördnad, ty ryktet om hans olyckor och rikedomar begynte mer och mer omgiva hans dystra gestalt med sagans glans. Liksom på trots valde han ofta sitt sovställe på ängen mitt framför Ulv Ulvssons gård. Där blev han ofta funnen av husfolket i djup sömn bredvid sin betande häst när solen rann upp. Eller också lade han sig vid elden hos stigmännen och viste dem den tomma fickan i manteln och berättade hånfullt om skattkistan där hemma, som vaktades av de beväpnade trälarna. Stigmännen vågade icke röra en man, som ingått fostbrödralag med Älg Klubbehövding, utan mottogo honom med undersåtliga vördnadsbetygelser som en stormäktig vän. I stället att taga ifrån honom hästen, undfägnade de honom och skänkte nya skor åt hans träl. Horgabrudarna, som övergivit sina källor, och bonddöttrarna, som följt fredlösa älskare på deras skogsgång, buro fram sina barn till honom så att han fick syna dem i händerna. Han ville själv övertyga sig, att ingen av dem hade det stjärnuddiga födelsemärke, som hans förlorade ättling burit innanför långfingret.

När han kom till någon gård, gick han aldrig in i stugan utan satte sig under vårdträdet och talade knotande och klagande om sitt öde. För var gång vinkade han på sönerna och trälarna och undersökte noga deras händer. Det upprepades så ofta, att de till sist samlades omkring honom, utan att han behövde kalla dem. Den första tiden gällde det bara de små barnen, men allt som åren gingo, kom ordningen till de halvvuxna piltarna och ynglingarna och slutligen de unga männen. På samma gång började han dock frukta, att han var för lättrogen och att hans efterforskningar ej voro grundliga nog. Vidskepelsen i hans sinne ingav honom en dunkel oro för att hans förlorade barn möjligen på något särskilt gåtfullt sätt kunde växa fortare eller långsammare än andras eller till och med hållas gömd i kvinnokläder. Till sist fanns det därför varken ung eller gammal, varken man eller kvinna, som icke måste stanna och visa honom sina händer. Folket vande sig vid hans besök, som hade det blivit hans bestämmelse att evigt färdas på vägarna. Man förvånades lika litet över hans beständiga återkomst, så fort snön smälte, som över att höra gladornas vårskri eller finna träden knoppade. Runt om i landet blev han känd, och när bondhustrun såg honom utanför grinden, sade hon:—Det är den olycklige husbonden på Folketuna, som rider omkring och letar sitt barn.

När han icke var ute och sökte, tycktes det honom, att han förspillde sin tid i sysslolöshet. Ofta kom han under sina irrfärder långt bort till helt andra trakter, och på Folketuna hörde man då icke det välbekanta långsamma trampet av hans alltid trötta häst förrän vid julmörkret. Flera gånger hade han också hunnit ända till Skara, men prästernas byggnad var omgiven av spetsiga och oöverstigliga pålverk, som folket kallade trämurar. På porten fanns visserligen en gallerglugg, men alltid vände han sin häst, så fort han kom till porten. Trälen anade, att husbonden mest av allt fruktade att mista sitt sista hopp och att det var därför han aldrig vågade fatta om portklappen. En gång skyndade sig trälen likväl oförmodat fram och bultade det häftigaste, som han förmådde. Förstenad släppte Folke Filbyter tygeln och lät hästen stå stilla.