—Är det bara mig ni söka, då blir jag lugnare till mods. Det var Ingevald, som gav mig barnet. Han bad mig att taga det. Jag var ingen tjuv. Men jag vet, Folke Filbyter, att du anser dig ha husbonderätt över allt levande på din gård. Blir det dig till någon lisa, så tag gärna hämnd på mig.
Han slutade med sitt arbete och tog på sig de halvlappade skorna. Sedan kom han ned. Folke Filbyter lät då binda honom vid sadeln och tvang honom att gå med bredvid hästen hela den långa vägen hem.
När de slutligen voro på skogsstigen ovanför Folketuna, mötte de Ulv Ulvsson. Han var också till häst, och ingendera ville rida ur vägen för den andra. Hästarna stannade framför varann och fnyste och grinade fientligt.
—Rid ur vägen du, jag är storbonden här på trakten, sade Folke Filbyter, och de båda ovännerna sågo varann stelt i ögonen.
—Nej, rid du, jag är äldst, svarade Ulv Ulvsson.
Då sprang Jakob emellan, så långt hans rep räckte, och höll hästarna i sär.
—Farligare karlar än du, Ulv Ulvsson, och du, Jakob, släppte jag aldrig genom gårdsgrinden, sade Folke Filbyter. Varför uppsökte ni mig i mitt ide? Jag bad er aldrig att komma. Ni togo ifrån mig barnet och Ingevald och min sinnesro och gjorde mig ensam och skydd. Ni bestulo mig i mitt hem på allt och klädde av mig naken inför mina egna trälar och läto mig bara behålla det röda silvret och guldet.
Då böjde Ulv Ulvsson litet på huvudet och red åt sidan in mellan träden.
—Vår väg blir allt smalare och trängre, granne, sade han. Vi få väja för varann, men helst utan att tala.
De försvunno åt var sitt håll i skogsmörkret, och hovtrampet hördes knappt i det djupa barret.