Svedan hindrade Jakob att tala, men trälarna lade ett handkläde fuktat med kallt vatten över hans ögon, och då svarade han:
—Att omskapa honom, det var min önskan, att göra honom så olik dig, att ni skulle kunna mötas utan en tanke på frändskap. Om jag fått råda, vem vet vart jag hunnit. Men din son är bara en begynnelse, Folke Filbyter. Han kan leva lika länge som du och få söner och sonsöner.
—Du tror då, att han ännu är i livet. Med halvkvädna visor vill du inbilla mig, att jag straffar dig orättvist.
—Det fanns en tid, då jag ropade förbannelse över orättvisan i världen, men jag har slutat upp. Nej, piska våra kroppar med dina hårda vingslag du, orättvisa, och väck oss, väck oss! Styrkt blev jag redan den gången, då jag fick de första käppslagen på Folketuna, men så stark som nu har jag aldrig känt mig. Och vad hade det blivit av Ingevald, om inte orättvisan tryckt in en tagg under hans fot? Orättvisan är den sträva och stickiga ved, som måste staplas upp, där eld skall brinna.
—Bekänner du om min son, skall du i stället för straff och orättvisa få en lysande belöning. Och du skall få en nedbruten mans tack.
—Det är bara det onda, som skall belönas, husbonde. Lär dig leva så, att du aldrig kan få full rättvisa.—Ingen påve har gjort mer för kyrkan än jag, skriver den store Gregorius i Rom, och därför måste jag falla.—Det är rätt skrivet, Gregorius. Den, som handlar i godo, skall heta ond, och de bästa skola kallas de sämsta. De skola kallas de sämsta till och med av dem, som i hemlighet mycket väl veta, att det är en himmelsskriande osanning. Hur skulle det se ut här i livet omkring oss, ifall de goda förlorade vissheten om straff och började att räkna på vinst alldeles som de onda? Då bleve det goda ett ännu värre ont än det onda. Belöningar äro människors verk, och med dem söka de att till sitt eget fördärv rubba orättvisans grundvalar. Hur krymper inte allt stort i sina mått, när det lönas efter förtjänst, men det, som förgås i orättvisa, det fortsätter att ropa, ungt och evinnerligt, ännu ur sin grav. Orättvisan är det djupaste och heligaste, som blev ingjutet i skapelsen, på det att starka varelser skulle kunna uppstå.
—Ulv Ulvsson lär nog mena, att jag lider rättvist, sade Folke Filbyter och sköt ifrån sig den orörda anrättningen.
—Det menar också jag. Ulv Ulvsson ville ingenting ont, när han först steg in till dig, och ändå blev han drabbad liksom du. För din sons välgång har ingen stritt som jag, och nu sitter jag här, blindad, med min sveda. Det förefaller mig, att vi alla tre lida rättvist, men att det kanske ändå överst i kalken ligger en droppe orättvisa. Och det är den droppen, som gör oss levande.
—Du är en ännu farligare karl än Ulv Ulvsson. Det är farligt för hela mitt hus att ha dig kedjad vid väggen. Jag har bränt bort din syn, så att hinnorna på dina ögon äro hoptorkade och rynkiga. Skall du tvinga mig att också taga ifrån dig din tunga? Hämta in ullsaxen, bryte, och klipp av honom tungan!
Jakob satt på golvet med nacken mot väggen utan att röra sig.