—Jag letar efter något, som har ännu större värde än guld och stenar, sade han. Och vill du, så tag här själv vad jag hittat. Men jag ser, att dina händer inte ha rum för mer, och jag får väl därför behålla detta till skor och kläder.
Ännu en gång gick han ett sista varv kring den halvplundrade skattkammaren och sökte, och sedan följde han brodern tillbaka över gårdarna. Hans rov var icke större än att han kunde bära det framför sig i vänstra handen. Skattmästarna trodde, att anblicken av så många dyrbarheter skakat hans förstånd och att han inbillade sig hålla den yppersta klenoden.
När Folkesönerna hade hunnit ut genom den yttersta porten, började de efter vanan att halvhögt tala med varann.
—Jag tänker, att vi nu fått nog på denna av Djävulen regerade stad, sade Ingemund. Är du enig med mig, så gå vi till segels redan i morgon. Jag är viss om att vi skola få tillräckligt många med oss för att kunna sköta snäckan. Det har snögat många vintrar över Folketuna, sedan vi voro där, och fast det var svårt att trivas med den gamle i snusket och förvildningen, vet du nog bäst själv, vad som binder oss att fara hem. Det är ännu så länge vår hemlighet. Enligt vad jag förnummit, ligger en stor hövding från folklanden i Svitjod nu med sin flotta i västerviking och har förirrat sig ända ned till Niörva sund. Hans män kalla honom Blot-Sven, därför att han är hedning och fasthåller den gamla seden att offra en hök eller någon annan rovfågel, så ofta han går till sjöss. Visserligen äro ju vi döpta kristna, men en stor mängd kristet folk lär också vara med honom. Det är därför min åsikt, att vi raskt skola segla till honom förbi Sikelö utan att därför försmå ett gott strandhugg emellanåt, om tillfälle bjuds.
—Jag har också hört om Blot-Sven, men det lär vara en misstrodd man, som envist förföljs av otur. Nyss var han nära att bli tagen till konung av hedningarna i Uppsala, men han hade sin otur med sig, och allmogen valde i stället hans svåger Inge. God skytt lär han vara, men det påstås, att när han spänner en båge, brister strängen. Det finns ett ordstäv: När Sven spår solväder, blir det regn.
—En dålig spåman är inte att förakta, sade Ingemund. Man kan ha lika stor nytta av honom som av en god, bara man på förhand vet, att han alltid spår falskt. Sedan rättar man sig därefter. Sven lär sällan ha en hjälm på huvudet eller raka sin haka som andra vikingar, men han är vida berömd både för sina härjarefärder och sin slughet. Han lär också vara en skicklig harpolekare, fast han föraktar de unga isländska skalderna, som bara smickra de nu levande. Själv lär han hellre sjunga de uråldriga och annars nästan bortglömda blotkvädena till asagudarna och asynjorna. Önska vi att uppnå hemmet levande, är det en god lägenhet för oss att segla i så stort sällskap.
Hallsten fann att det var klokt tänkt och behövde icke övertalas längre, innan han förklarade sig villig. Bröderna gingo därför hem till väringsgården för att uppsäga tjänsten och samla hop sina tillhörigheter, som varken voro oansenliga eller få. Många av de andra väringarna hade också hunnit att tröttna, och det var sammanräknat trettio män, som i dagningen gingo ned till skeppet med sina säckar och skrin.
Ett präktigt väder gynnade deras färd, fast det blev sparsamt med sömnen, ty de måste nästan beständigt passa på skeppet. En gång kommo de till en ö, där en liten stad låg inbyggd i tre sönderfallna tempel utan tak. Där gingo de upp och utkrävde en dryg skatt och vilade sig flera dygn i fröjd och gamman. Skeppsfolket ville, att de skulle stanna där för alltid och göra sig till samkonungar över ön, men de gingo bort och viskade med varann. Och när de kommo tillbaka var deras enda svar, att seglet genast skulle hissas.
Icke långt efteråt kommo de till en borg, som låg på en ödslig lantudde, men den var illa befäst och borgkarlarna kommo ned till stranden och bådo om grid. De sade, att de själva stammade från nordmän och att de gärna på nytt skulle vilja se starka nordmän ibland sig. För att visa, att de menade allvar, ställde de upp alla sina döttrar på klipporna. Som de också voro ungefär trettio, frågade borgfolket sjömännen, om de icke ville välja var sin och sedan stanna med Ingemund och Hallsten till hövdingar.
—Jag har sett många sådana borgar byggda av nordmän, svarade Ingemund och vände sig till brodern. Några ha ännu varit mäktiga och starka, andra nästan utdöda liksom denna. Jag har kommit till sådana borgar i Gårdariket och ännu fler lära vi träffa utefter kusterna hela vägen, ända till dess vi nå hemmet. Men jag har knappt sett en enda, som genom sitt läge kan göras så ointaglig i händerna på en rik man. Vill du stanna, skall jag gärna lämna dig hälften av mitt guld.