—Vän och jarl, började Inge. Du ser dyster och plågad ut. Du kommer att bli glad igen, när du får höra en mässa.
—Jag har haft ett tungt värv i afton, svarade han torrt, och alla de yngsta prästtjänarna, som brukade passa upp vid altaret med rökelsekaren och ljusen, flockade sig genast omkring honom, lyssnande och beundrande. Vad jag hade att utföra i skogen är fullbragt. Må nu de män av ditt följe, som varit utskickade åt andra håll, berätta sitt.
Hirdmännen, som också voro klädda i silverbrynjor och blå skjortor, började röra på sig utefter bänkarna, och en av dem reste sig.
—Mycket har inte hänt mig i dag, sade han. Bara en sak har jag att förmäla. I skogen hittade jag en finnkvinna, som låg framstupa och stel över en skål med vatten och en uppsprättad snok. Hon hade sådana kattskinnshandskar, som brukas av valorna. Bönderna sade, att hon hette Jorgrimmes dotter och att hon försökt att öva sejd mot dig, konung Inge. Men tydligen hade sejden gått tillbaka och dödslagit henne själv. Jag betraktade henne en stund och mindes ordstävet: Den häst, som Inge rider, kan inte snubbla.
—Det hade varit bättre om hon levat och blivit förd hit, så hade hon kunnat spå oss segerlycka, ropade Julia och släppte konungens fingrar.
Hela hirden stämde in med skallande ja-rop och viftade med ringhandskarna åt Julia.
En ung djäkne reste sig från den bortersta bänken.
—Hirden är dig tillgiven, Julia, sade han. Var dag deltar du ju också i vapenlekarna eller övningarna till häst, och gäller det fara, står du bland männen med spjut i handen. Det är svårt att göra sig hörd, när du nyss har talat.
—Ämnar du hålla en av jarlens vanliga botpredikningar över mina synder? frågade hon isande lugnt.
—Kanske borde jag det, ty hölle du inte mot jarlen, hade vi längesedan förgjort både Uppsala gudahov och offerlund med eld. Vi huspräster veta nog, att du hemligt är den gamla läran mer tillgiven än drottningen, som sitter hemma i Skara.