—Jag kan inte ångra den, men jag är tung till sinnes. Det blir bättre, när jag kommer hem till mitt arbete igen. Jag längtar till min trånga cell på kungsgården. Det sorglösa livet här gör mig otålig—och ännu är du halvt en hedning, Inge! Jag varnar dig i tid.
—Jarl, vi måste dricka tvemännings, utbrast Julia med bitter glättighet och läppjade på hornet för att sedan räcka honom det.
—Jag tackar dig, men Inge vet, hur illa ett så starkt kryddat mjöd bekommer mig.
Han såg sig omkring för att länka samtalet vid något annat.
—Jag ser två vapenklädda och obekanta män i dörren. Vem har bjudit er att komma?
De tillfrågade stego käckt på, fast hälsningen icke tycktes dem synnerligen vänlig.
—Vi komma inte för att tala med dig, jarl, svarade den ene och fick genast uppror och trots i hjärtat. En tignarman i prästkåpa som du är inte mycket efter vårt tycke. Vi vilja bli upptagna i din konungs hird.
—Det är gott och väl, men sådana friare löpa här var stund. Så fruktad och älskad har redan min herre blivit, att det knappt lär finnas en man i hela Svitjod, som inte skulle skatta sig lycklig att bli upptagen i hans husfölje. Han är den uppgående solen. Han är lejonet, som går fram över våra hjässor. En sådan årsväxt, som under den sista sommaren, hade vi aldrig i mannaminne. Känna ni ordstävet: När Inge skänker Kristus ett pund vax, ger Frey bonden fulla ax.
—Vi ha förnummit, att han har lyckan med sig. Annars skulle vi ha uppsökt en annan herre.
—Det är väl sagt, det är frimodigt sagt! ropade Julia och sträckte sig fram över hornet.