Det är som om jag varit blind; aldrig förr har verlden synts mig så grann som nu. Jag gläds åt allt på ett helt annat sätt än förr: åt sol, åt blommor, åt den stora vackra staden, åt de gråa broarne och åt lyktorna, som spegla sig i floden. Åh, det är så, att jag tycker andedrägten kan förgå mig.
ALLAND.
Vet ni också af, att ni blifvit vacker?
LOUISE.
Nej. Men jag önskar, jag vore det.
ALLAND.
Aha! Ni är fåfäng!
LOUISE.
Inte fåfäng, men — — — ja ni tycker ju om dem, som äro vackra.