Jag håller på att modellera en byst af en dam. Hon ser någorlunda bra ut — — riktigt fula kvinnor vända sig aldrig till mig. Ryktet vet nemligen berätta, att jag aldrig förskönar mina offer —

LOUISE.

Det fins nog tillräckligt af den sortens bildhuggare, som försköna — — och de äro visst billigare.

ALLAND

småleende.

Tror ni? Nå — ja. — Hon som jag håller på med nu, har ett af dessa ansigten, som äro så svåra att fängsla i bild just derför, att charmen ligger i uttrycket, i skiftningarne, i det spelande lifvet mer än i dragen. Hon är oregelbundet, själfullt vacker; när man talar med henne, känner man den der dallringen i nervsystemet, den der underliga, hemlighetsfulla dragningen, som vissa kvinnor äga — — och veta af att de äga.

LOUISE

flyttar sig instinktlikt längre bort.

ALLAND.

Jag är, som ni kanske vet, mycket emottaglig för intryck, och alla mina blidare känslor samla sig oftast i hvad vi fransmän kalla tendresse. Jag tyckte strax, att det var synd om henne; hon var så ensam. Hennes man är en ungersk magnat, som lefver endast för hästar och kapplöpningar. Han är otroligt rik, har ett halft tjog älskarinnor och vårdslösar sin hustru.