ALLAND
kallt.
Jag vill aldrig något. För mig är lifvet en flod, och jag glider med dit händelserna föra mig.
Jag kom till er som menniska till menniska, öppet, förtroendefullt, utan biafsigter. Jag tyckte om er från första stund — och sade er det; så blef jag varm — och smekte er. Det der var allt lika naturligt för mig som att draga andan i frisk och ren luft. Men ni — — ja, ni slog armarne kring min hals och återgäldade mina smekningar. Men ni tänkte bara på att samla erotisk erfarenhet, ni! Ni med era stränga grundsatser! Det var ju vackert — icke sant? — Åh, fy, fy! Vänder sig bort med ett uttryck af leda.
LOUISE
har satt sig ner på en stol, med armbågarne på dess ryggstöd; skyggar med handen för ögonen och gråter stilla.
ALLAND
går nervöst af och an på golfvet.
Det gör mig ondt om er, men jag kan icke hjelpa det; det är så vidrigt. Stannar framför henne. Och som en egenkär narr har jag skänkt er mitt porträtt; nu har ni väl ingenting emot, att jag tar det tillbaka.