LOUISE.
Ja.
ERNA.
Det är inte sant. Han hade tröttnat — inte jag. Men det var jag, som bröt. Jag sade honom — att det — att det var förbi — också för mig.
LOUISE.
Då var ju skulden din och icke hans!
ERNA.
Jag är ingen tiggare! Jag är för stolt att taga emot nådesmulor af den, hvars kärlek jag egt!
LOUISE.
Du visste ju från början, att det skulle sluta så?