Det är som att stirra ut i mörka natten — man ser inte en hand för sig. Böjer sig fram mot henne. Säg mig nu uppriktigt, kära lilla syster — — vill du att jag stannar hos dig?
LOUISE
skakar på hufvudet.
Det hjelper inte. Du har rätt — här kan ingen menniska råda.
Tystnad.
VIGGO.
Hur kom det sig?
LOUISE.
Vet inte! Kanske af glansen kring hans namn — — kanske deraf, att hans verld var så främmande för min, att den just derigenom drog mig oemotståndligt till sig … Eller — sakta — kanske det var min natur, som tog ut sin rätt …… att älska en gång.
VIGGO.