KAMRERN.
Åh! — Kvinnans verkningskrets är hemmet. Fröken Louise’s arbete borde vara att göra ett hem ljust och gladt.
LOUISE
skakar på hufvudet.
Jag önskar, att jag hade ett arbete, en mans arbete. Jag förstår så väl, att det kan hjelpa mot sorger och bekymmer — — om man gräfver ner sig i det helt och hållet, egnar sig åt det med hvarje fiber. — I tankar. — Timme efter timme går, siffrorna rada sig upp framför en på papperet … tanken släpper dem inte för en sekund … och tiden rinner, utan att man vet, hvart den tar vägen. När man så till sist är trött till kropp och själ … hur härligt måtte det då inte vara att lägga sig ner och sofva från alltsammans … sofva lugnt och utan drömmar … hemta krafter till morgondagens slit …
KAMRERN.
Tala inte så, fröken Louise. Det gör mig så ledsen. Det är någonting så hopplöst och brustet … någonting i tonfallet och i ögonens och ansigtets uttryck, som … Tar hennes hand. Hvarför är fröken Louise inte som förr? Hvad har händt? Hvad är det, som tynger? Har fröken Louise inte längre förtroende för sin gamle vän? Kan jag ingenting göra … det skulle vara min högsta önskan.
LOUISE.
Det går nog öfver.
KAMRERN.