Jag visste ju inte — och — — det är inte som kamrern tror. Jag kan inte tala om detta — — jag kan inte — det — det är så förfärligt — —

KAMRERN

ser på henne med en lång, medlidsam blick.

Jag har pinat — — förlåt — — det skall aldrig hända mer. Men — — fröken Louise tror ju, att jag är hennes vän?

LOUISE.

Ja, ja, det vet jag. Tack, tack för allt.

*

BREFBÄRAREN

knackar på dörren, öppnar den och räcker in ett bref.

M:lle Louise Strandberg! Var så god.