VIGGO.

Och Erna — — menar du — —?

LOUISE.

Hon är olycklig — — derför att hon kastat sig i armarne på en man, som aldrig egt hennes hjerta.

VIGGO

begrundande.

Ja, ja. För en finkänslig kvinna måste det vara den största olycka på jorden.

LOUISE

ryser till.

Hu! Att få hela sitt lif besudladt … forntid och framtid … allt — — — ett tjockt, smutsigt streck draget öfver allt som man känt fint och friskt och omedelbart och omedvetet — — den drömda lustgårdens blommor och buskar och träd förvandlade till slemmig tång — — paradisets frukter till stinkande svampar — — — och vid allt detta, att minnas den tid, då man låg i gräset och såg blåa drufklasar skimra i solen öfver sitt hufvud — — man behöfde endast sträcka ut handen för att nå dem — — man dröjde bara derför, att man ville välja den vackraste — — —