LOUISE.
Hufvudfiguren är af något mer än kroppsstorlek — en kvinnoskepnad med starka lemmar, inhöljd i ett draperi, som faller ner från hufvudet och hvari stormen sliter; med ena handen håller hon det samman omkring halsen, den andra sträcker hon ut som för att taga stöd af klippblocket. Hållningen är framåtlutad, och blicken spejar skarpt och kallt ut i rymden — mot ett för andra osynligt mål. Hon tycks vara i gående och har just tagit ett steg framåt — — öfver den kropp, som ligger hänkastad på marken — —
ERNA.
En kvinnokropp?
med ett djupt andetag.
Ja. En liflös, naken kvinnokropp. Fötterna och benen ligga slängda ner öfver sluttningen mot hafvet, hufvudet har fått stöd mot en sten vid hålans ingång, hakan har sjunkit emot bröstet och armarne hvila på marken slappt och tungt — — Hela figuren ligger der just så, som vågorna vräkt den upp — — så enkelt men så plastiskt gripen — utförd med en storslagen konst. Det är vanmakten och hjelplösheten, adlade till höghet af dödens ro — — —
— — Och det ansigtet, som man ser in i! Dess lugn har något af öfverjordisk jemnvigt: — — den kalla blidheten hos den, för hvilken menniskors önskningar och menniskors lidanden icke längre finnas till — den heliga glömskan af allt det, som här benämnes glädje och sorg — godt och ondt — — Detta ansigte, på hvilket dödsleendet ligger stelnadt som en olöslig gåta, är en siares verk — —
ERNA.
Ja, men — —