VIGGO
ställer sig vid sidan om henne.
LOUISE.
Känn en sådan doft af knoppar som svälla! Och se hur stjernorna titta fram, en efter en. Leende. Gud fader sitter deruppe och sticker hål med sin knappnål, så att en glimt af himmelens härlighet strålar ner till oss menniskor på den mörka jorden … Men tror du också, att himmelen fins deruppe, bakom det tunna, blåa skalet? Kanske det bara är en stor, stor eld … som brinner och brinner derbakom … mot aftonen regna milliarder gnistor ner öfver jordens blåa sidentak … vi kalla dem stjernor och planeter … När jag var barn gick jag i en evig ångest … att hela himmelen en natt skulle råka i brand … då skulle det oändliga eldhafvet deruppe störta ner öfver våra hufvuden … och förbränna oss alla …
VIGGO.
Kom in nu! Drager henne med sig in. Du har feber, du får inte stå längre derute. Stänger dörrarne.
LOUISE
går sakta fram i rummet.
Jag tycker det är som om jag inte sett stjernorna se’n jag var ett litet barn. De liksom försvinna för en sedan. Knäpper händerna samman. Hvad himlen var stor! Så stor och mörk! Den kom en att krympa ihop till ingenting. Bara ett stoftgrand. Man är inte mer. Och man inbillar sig, att man haft glädje och sorger. Men det var ingenting — ingenting alls.
VIGGO.