»Det roade mig nu.»
»Och man ska' göra allt hvad som roar en?»
»Ja.»
»Det ska' jag komma ihåg.»
De satte sig på en soffa midtför springvattnet med guldbollarne; han frågade henne om hon läst moderns bok.
»Ja, naturligtvis.»
»På samma sätt som ni hade läst min?»
Hon skrattade; men svarade icke.
»Jag köpte denhär för att ge er den; men om ni redan läst den så . . .» han räckte den till hälften fram och hon tog emot den med en liten nick och ett ogeneradt, skrattsjukt ögonkast som tycktes säga: herregud, kan ni inte förstå att jag ljuger! Men ser ni jag är inte rädd för att tillstå det.
William hade efterhand kommit att vänja sig till fröken Hagbergs sällskap så att han numera knappast kunde undvara det. Han skämtade sjelf deröfver: »Man kan vänja sig till det otroligaste», sade han till henne med en blick som just sade motsatsen och som hon mycket väl senterade. Hon hade nemligen också hunnit att vänja sig till hans jargong och hon uppfattade nu allt hvad han sade just på rätta sättet—»psykologiskt, inte efter orden. Hvem frågar efter orden? Orden äro till för att dölja tankarne».