Han gissade strax hennes afsigt och han log ett hemligt löje öfver hennes naiveté.
»Ensam», fortfor hon.
Han gjorde ännu icke min af att förstå. Det roade honom att se hur långt hon skulle kunna gå i sin oskuld.
»För att taga afsked med trakten, förmodligen?»
»Jaha.»—Hon såg på honom nyfiket ett ögonblick. »Hvarför säger han ingenting», tänkte hon.
»Vill ni med?» frågade hon till sist, helt rakt på sak.
»Tror ni också det går an?»—Han kände sig så öfverlägsen gentemot denna naiva lilla själ, hvars oskuldsfulla uppriktighet dock tilltalade honom i hög grad.
»Hvarför skulle det inte gå an?»
Den blick hon gaf honom var öppen och utan fruktan. Han tog den för ett tecken på oskuld och omedvetenhet, men den var i sjelfva verket ett utslag af hennes medvetenhet och fullkomliga säkerhet på sig sjelf.
»Ser man på! En sådan förnuftig liten fröken ni är.»