»Ja, hvad tycker ni?»
»Jag är helt och hållet till er disposition.»
»Tack. Men för tillfället har jag intet bruk för er.»
De sågo på hvarandra, ytterst likgiltigt, men med hemlig nyfikenhet, medan de vexlade dessa repliker.
»Ska' vi leka—hva? Leka med ord menar jag.—Vill ni det? Ta sällskapsjargonen fram? Vara kvicka, laga paradoxer?»—Han höll sig ännu i den lindrigt sarkastiska tonen, men der var en underström af något annat, som hon hade mycket fint öra för och genast uppfattade. »Nu kommer det», tänkte hon. Hon svarade icke.
»Åhnej, det är ju sista eftermiddagen. Sista eftermiddagen af en vacker sommar. Så blir man gerna en smula sentimental—inte?»
Han flyttade sig några tum närmare—. dock icke mer än att afståndet emellan dem ännu var ganska respektabelt.—»Ska vi vara en smula sentimentala?» sade han hälft på skämt hälft på allvar i det han såg på henne.
»Ni skall vara alldeles som ni har lust till att vara.»
»Aj aj! Det var ett farligt löfte. Tänk om jag tog er på orden.»
»Ja, hvad då?»