Jag betraktar den unge mannen närmare. Hyn bör vara vacker, när kroppsvärmen är normal. Dragen äro fina och han ser frisk ut.
Ända sedan klockan åtta, då han steg ombord, har han varit ifrigt upptagen af att röka stora cigarrer. När det budades till middag, såg han förlägen ut, i matsalen fans han icke, men när jag kom på däck igen, stod han der lutad mot relingen, med en nytänd cigarr i munnen och blickade drömmande ut i regndiset.
Ett romantiskt temperament synbarligen.
Han står och njuter af att vara fattig och nödgas försaka. Hade han haft pengar till mat, skulle han haft denna njutning mindre. Nu känner han sig stolt och ädel vid sin tvungna försakelse. Han är den misskände hjelten i en vacker berättelse.
Hjeltinnan kommer just uppför trapporna. Hon är rik och har råd att äta.
Det är det, som gör henne intressant.
Och så är hon mörk och minner om södern, fantasiens och drömmarnes soliga söder. Och hon ser utländsk ut i sin resmössa af siden. Hon minner om den vida verlden, den sköna, härliga verlden med dess vinkande äfventyr och dess lockande möjligheter—den okända verlden, dit barnets och ynglingens hela längtan står.
Han kan icke dölja sin beundran. Hans blickar hänga fast vid hennes ansigte och det är för hennes skull, han går så illa åt cigarrerna.
Jag vänder mig om och ler—ett öfverlägset, blaseradt löje. Hur han drömmer nu, fint och skärt. Han är just i de åren.
Man har lärt honom tro på »kärleken»—ett mystiskt ord, som genom sin blotta klang sätter hans nerver i dallring. Han går i ständig feber. Han kan icke se en kvinna som är ung, utan att fråga sig sjelf: är det henne, jag skall komma att älska? Hvarje minut känner han sig andligen på pulsen, och minsta förlupna känslostämning fyller hans hjerta med underliga aningar och kommer det att slå med fördubblade slag.
Kärleken är stor och imponerande; den höjer, den förädlar. Den gör uslingen ädel, stackaren modig och den svage stark.