Små fröknar som komma till Stockholm och ämna bli några dar ska' inte gå och hoppas möta sina vänner på gatan. Små fröknar ska' ta stadsbud och skrifva ett par ord på en lapp och skicka upp på redaktionen och få adress och så vidare, ögonblickligen.
Och så: »Jag sitter uppe på ett hotell…» Kunde ni då inte så väl ha skrifvit jag sitter uppe på hotell… och så namnet, hotellets namn, i det sunda förnuftets och den okvinliga logikens namn!—
Och vill ni nu höra något om min pjes—»när den skall spelas o. s. v.», som ni så spirituelt uttrycker det—så sätt er ner och låt mig veta något närmare om ert uppehåll i Stockholm, hur många gånger ni omedvetet passerade mina fönster (på höger hand när man går Fredsgatan uppåt) och annat smått och godt som kan ha psykologiskt och själspatologiskt intresse för er vän
William Zimmermann.
Efter en veckas tid fick han svar, ett temligen intetsägande litet bref, skrifvet med en slarfvig, karakterslös stil, i sneda rader. Hon berättade att hon varit på bal kvällen förut och deraf kände sig så slö, att hon icke kunde taga sig annat för än skrifva till herr Zimmermann. Hon talade om sitt vistande i Stockholm, och reproducerade åter historien om att hon gått och hvisslat på Gustaf Adolfs torg, hvilket hon tycktes anse för en stor hjeltedat. Hon försökte alltigenom att anslå samma ton af nonchalans, som han sjelf i sitt bref, men hennes brist på herravälde öfver formen gjorde att det icke lyckades.
William läste det med ett litet småleende. Men han hade alltför stor lust att odla bekantskapen för att icke hålla korrespondensen uppe. Han satte sig strax till skrifbordet och svarade:
Stockholm den 4 november.
Fröken Alma Hagberg.
Jag har inte varit på bal men känner mig ändå slö och tom.—»Sådant kan hända den bäste», sa' långholmaren; det har händt mig. Jag har skrifvit ett par timmar på en artikel, men nu vill det inte gå längre; och klockan är inte mer än tre, det är för tidigt att äta middag.
Detta inte som förklaring öfver att jag i det hela taget skrifver till er. Det hade jag gjort i alla händelser. Jag har lust att bli bekant med er. Jag tror inte att ni är någon ovanligt begåfvad liten fröken—åtminstone inte mer än att jag vet det är en illusion. Men att se kampen från er sida att hålla den illusionen vid makt är psykologiskt intressant—och allt detta är osanning liksom alla sanningar äro det nuförtiden. Därför ska' ni inte bli förnärmad.