William Zimmermanns lilla pjes spelades på dramatiska teatern en afton i november.
Efter middagen hade han som vanligt kommit på besök hos modern. Han var i godt humör och tycktes icke vara det ringaste orolig.
»Är du icke rädd?» frågade hon småleende.
»Nej. Du ska' se den gör lycka. Den är dålig nog till att gå i folk och ändå inte så dålig, att den äcklar.»
De följdes åt till teatern. Modern hade plats på parkett; William skulle sitta i griljerad loge medan hans egen pjes spelades. Det ansågs opassande att författaren exponerade sig i sjelfva teatersalongen; han skulle eljes haft god lust att bryta med traditionen, ty han hade icke spår af rampfeber.
Pelle Wahlberg och Hedström aflade besök hos honom i hans fängelse strax innan ridån skulle gå upp. Pelle var i öfverdådigt humör.
»Har du snygga gångkläder på dig, hva?»—han grep tag i skörten på Williams redingote. »Det är bra, för du ska' in och bocka dig. Tamme fan ska' du inte!»
»Nej, det skall bli osanning!» försäkrade William med eftertryck.
»Jag håller vad! Hva'? En butelj champis?»
»Låt gå. Men du förlorar.»