Den store sedlighetsaposteln och den lille osedlighetsaposteln kommo till staden och annonserade sina föreläsningar.
»Till hvilken af de två ämnar du offra din skärf?» frågade William sin mor.
»Jag vet icke. Hur ämnar du sjelf göra?»
»Det är mig likgiltigt. Jag kan dem begge utantill. Men den store får fullt hus och den lille dåligt; derför tror jag jag ger min krona till osedligheten.»
»Så får jag gå ensam till sedligheten; men du skaffar mig väl biljett till det andra?»
»Naturligtvis! Vi följas åt. Mor och son till lastens håla—det blir mycket skandalöst.»
Dagen kom och de följdes åt. Der var ett femtiotal åhörare spridda rundtomkring i salen; mest äldre, ogifta damer och unga herrar i Sturm- und Drang-perioden.
De satte sig längst tillbaka.
»Ser du», sade William. »Det är en dålig affär, att göra i osedlighet.
Den store hade öfverfullt hus».
Den lille, rödblommige osedlighetsaposteln kom in, drack ett glas vin och grep sig an med sin text.