Vid den tanken kunde han höra hur hjertslagen började öka takten.
På sin plats bakom satt modern och iakttog de två. Sonens minspel i det ögonblick han fick syn på den unga flickan hade varit så påtagligt; det uttrycket hade hon aldrig förr sett i hans ansigte; och i samma ögonblick hon såg det visste hon hvem den unga flickan var. Han hade aldrig talat om henne, mer än den ena lilla antydningen i brefvet; hon hade aldrig hört hennes namn och hon anade icke hur hon såg ut; men ändå kom det öfver henne med en ingifvelses omedelbara visshet, hvem hon var.
Underligt—det kändes som smärta. Hur hon än önskade honom allt godt, hur mycket hon än längtat efter att detta skulle ske—det var något inom henne som uppreste sig deremot. Hon kunde icke göra sig reda för hvad det var; dunkelt och oklart rörde det sig inom henne en instinktlik ångest, hon tyckte sig aldrig ha älskat honom så högt som just nu, hon tyckte sig aldrig förr ha känt en så obändig längtan att taga honom i famn och skydda honom emot lifvet—det allvarliga, lifvet, som smeker den ene och slår den andre, smeker och slår i blinde, som ett okynnigt barn.
Så snart föreläsningen var slut reste hon sig hastigt upp och gick. När
William vände sig om och såg efter henne var hon försvunnen.
»Nu följer jag er hem», sade han när de hunnit ut på gatan. »Så får jag med detsamma se, hvar ni bor.»
»Nej tack. Jag går ensam. Farväl!»
Hon nickade och trippade af, men han höll jemna steg vid hennes sida,
»Små fröknar ska' inte vara nyckfulla», sade han.
»Ni har ju sällskap. Skynda er; sök upp det.»
»Hon är nog redan gången; det var min mor.»