»Åhja. Och man vänjer sig vid allt.»
»Nej»—protesterade den lilla energiskt. »Jag vänjer mig aldrig vid Lund. Allt är så gammalmodigt och pedantiskt. Det är som att vara lefvande begrafven.»
»Men hvarför bor ni der då?»
»Åh, det skall ju se ut som om jag studerade. Jag gör aldrig något. Jag är alldeles för slapp.»
»Hvad skulle ni göra, om ni icke var slapp?»
»Estetik heter min skylt. Jag bar den—för det jag snart skall kunna komma utrikes igen.»
»Estetik?»—sade fru Zimmermann fundersamt. »Så skrifver ni väl?»
Den lilla skrattade till.
»Åh, det är inte sant. Det är bara som herr Zimmermann funnit på för att retas med mig.»—
När den unga damen gått stod fru Zimmermann och sökte reda upp för sig det första intrycket. Det var: kyla och under den mjuka, tillbakadragna masken en sjelfkär djerfhet.—Efter denna granskning tviflade hon icke på att den unga damen skref.