»Vill du inte vara min vän», sade han sakta. Han ville icke säga »jag håller af dig», ty han trodde icke att han älskade henne.
»Vill du inte vara min vän??
»Jo.»
Så kysste han henne lidelsefullt.
»Då skall du säga William och du? Och jag får kyssa dig ibland?»
Hon teg. Det var något i hans sätt som hade gjort ett frånstötande intryck på henne; och det enda hon kände vid hans kyss var förvåning.
Han begagnade sig ofta af sina förmenta rättigheter som förment vän, men ständigt hade hon samma förnimmelse af något som var hennes natur emot, något brutalt och ofint—det var kyssen från de köpta famntagen. Han förundrade sig öfver hennes känslolöshet och han trodde, den var spelad. Han kunde taga hennes hand och stryka med den öfver sitt hår och sitt ansigte; men när han släppte den föll den tillbaka som ett liflöst stycke trä. En gång ryckte hon till ofrivilligt:
»Du får inte kyssa mig så», sade hon.
»Hvarför inte?»
»Jag tycker inte om det.»