»Har du aldrig känt något begär efter mig—som man?» frågade han en gång.
»Nej.»
Han var öfvertygad om att hon ljög.
Allteftersom de blefvo mer och mer bekanta och deras samlif intimare och intimare kunde han ibland få se ett uttryck i hennes ögon, som dref honom framåt, en och annan liten glimt, icke af lidelse men af en stilla, innerlig värme och denna lilla glimt var nog att fylla honom med glädje och segerjubel. Då hoppades han alltid, att han skulle vinna henne en gång, smida henne fast vid sig med styrkan af sin kärlek och sin intelligens. »Min lilla nors», sade han smeksamt, när det var något han måste förklara för henne, »min lilla nors, som är så dum—så dum—så dum.»
Och han citerade för henne Heines bekanta vers till La Mouche:
»Dich fesselt mein Gedankenbann
Und was ich dachte, was ich sann
Das musst Du denken, musst Du sinnen—
Du kannst nicht meiner Geist entrinnen.»
Då kunde hon sitta tankfull en stund; och så kom det till sist eftertänksamt och allvarligt:
»Jag håller inte af dig. Inte riktigt.»
»Det vet jag. Jag håller inte heller af dig», sade han och kysste henne.
Men han visste nu att han älskade henne. Sakta, halft omedvetet hade mefistofeleskappan glidit af hans axlar, han hade, i början liksom på lek, lagt sitt hufvud ner mot hennes knän; efterhand hade det fått hvila der längre och längre och till sist hade han gett sig hän helt och utan förbehåll. Från det ögonblicket var han icke samma menniska som förr.