»Bröt du verkligen med henne? Samma kväll?» sade Alma ifrigt.
»Ja».—
»Höll hon af dig?» frågade modern i en ton af medkänsla.
»Åhja—ibland—när jag hade pengar». Men i sjelfva tonfallet låg der något försonande; der fans ingen bitterhet och intet hån.—
För Alma Hagberg var denna tid som en dröm. De förhållanden hon kommit in i egde för henne hela nyhetens behag, den luft af frihet och själsadel, som omgaf henne var så olik den hon hittills inandats i småförhållandena der hon lefvat. Under sina resor i utlandet hade hon fört turistens flyktiga lif, som aldrig tillåter annat än den ytligaste bekantskap med de menniskor man träffar; och det år hon tillbringat i Schweiz hade icke varit rikare på stora intryck än vistelsen i en vanlig svensk flickpension, der småsint bevakning är hufvudbeståndsdelen i lärarinnornas uppfostringsmetod och små skvallerhistorier är elevernas största andliga intresse.
Detta var så helt annorlunda. Här hade hon ett hem, med all hemmets värme men utan dess tvång. Hon hade full frihet att umgås med hvem hon ville och den verld, hon drogs in i var just den efter hvilken hon alltid längtat. Det var män och kvinnor med berömda namn, namn som ofta susat förbi hennes öron och som nu blefvo för henne till lefvande personer, hvilka tryckte hennes hand. Det var blomman af hufvudstadens bildningsaristokrati, den krets hon trädde in i; och hon mottogs som en jemnbörding derför att hon kom in under skyddet af Kate Zimmermanns auktoritet.
Det märkte hon aldrig, reflekterade aldrig deröfver. Hon var så van att mötas med sympati, hvart hon kom, och hon tog emot det allt med samma glada och barnsligt frimodiga småleende.
Till William var förhållandet hvarken varmare eller kallare än förr. Hon tryckte sig in i hans axelveck och hon mottog hans smekningar, men det fans intet löfte, intet band mellan dem. Han hade sjelf sagt: »Jag vill att du skall vara fri. Låt oss inte peta och plocka på det, som nu spirar fram. Låt det blomma eller vissna utan att vi röra det med våra förmätna händer.»
Just detta, att han gaf henne så full frihet, trodde han var lifsvilkoret för hennes kärlek; då skulle den så småningom växa sig stor och stark.
Det såg också ut som om han skulle få rätt; denna ömtåliga finkänslighet hvarmed han vakade öfver att det aldrig skulle smyga sig in mellan dem ett band, som kunde bli tryckande, gjorde att hon kunde hängifva sig åt det behag hon kände i hans sällskap och vid hans smekningar utan betänkligheter och utan skrupler. Det kom aldrig till någon förklaring emellan dem: »Jag vet att jag skulle ångra mig i samma ögonblick ordet hunnit ut om min mun», sade hon. Och han beundrade hennes uppriktighet och tog utan protest det ofödda ordet direkte från hennes läppar. Han tyckte också sjelf att detta var mera fint och innerligt; ordet sjelft var så kallt och groft.