Han hade rest sig upp; varsamt och ömt lade han sina händer kring detta lilla hufvud med det silkeslena håret, sakta och mjukt tryckte han sina läppar mot hennes panna.
»Gud välsigne dig!» flög det som en hviskning ut af hans mun.
Han visste icke hur det kom sig att han valde just de orden. Allt hvad han i detta nu kände fint och vackert och varmt och innerligt tog sig uttryck i denna välgångsönskan, med klang som af ett barndomsminne, rymmande allt som i barndomen varit honom det heligaste och högsta—en fritänkares omedelbara och oreflekterade: Gud välsigne dig!
* * * * *
Han gick omkring som en vingskjuten fågel den första tiden sedan hon rest; men det var icke samma inbundna, kalla, ödsliga saknad som förr. Nu var isen bruten, nu kom han om aftonen, när missmodet blef honom för tungt, och lade sitt hufvud in till sin mors bröst. Hon strök smekande med sin hand öfver hans nacke:
»Min gosse! Min käre gosse!» sade hon blott. Men i tonfallet låg hennes moderskärlek skälfvande som en välljudsrik och vek melodi från strängarne af en gammal god violoncell.
En dag kom han och lemnade henne ett långt oförsegladt bref; det var till Alma och han bad henne skrifva några rader på sista sidan.
»Du får gerna läsa det», sade han då hon tvekade.
»Är det ditt allvar?» frågade hon och de bruna ögonen lyste upp.
»Kan du inte förstå det», svarade han ömt i det han lade sin ena arm kring hennes hals.