De stora, sjögröna ögongloberna blefvo fulla af tårar; den unga stirrade upp i det stränga ansigtet som hade hon icke förr än nu förstått, hvad det betydde att de skulle skiljas.
»Ja», hviskade hon. »Nu behöfde jag dig just.»
Den gamla kvinnan strök öfver hennes hår med sin hand. Sitt medlidande kunde hon icke neka henne; dertill hade detta ljusa hufvud alltför ofta legat vid hennes hjerta.
Men något mera kunde hon icke ge. De skulle drifvas ifrån hvarandra så långt att hon icke skulle kunna nå att stödja henne. Och hon skulle glida handlöst ur förhållande i förhållande.
»Jag kan icke hjelpa dig—det måste komma inifrån genom arbete och viljeansträngning.»
»Jag vet det», sade den unga sakta. »Och det gör mig ängslig—för det är just viljekraft jag saknar!—Tycker du jag skulle gifta mig?»
»Med hvem…?»
»Åh…der är en grosshandlare, som…»
Det stack till inom moderns bröst och hon kände en isande kyla strömma igenom sig.
»Ja, gift dig med honom—ju förr dess hellre…»