Hon var klädd i en sorgdrägt af medeltidssnitt, sliten i sömmarne och nästan trasig. Men den tog sig godt ut, trots vårdslösheten. Denna figur tycktes kunna bära upp allting.
»Det är en ensamhet här, så djup att jag tycker hela huset skulle kunna glömmas bort som ett strandadt skeppsvrak, långt borta ifrån menniskor», sade hon i det de båda trädde tillbaka och hon lät draperiet falla ned. Hennes röst var djup och fyllig, en altröst med nästan manlig timbre.
Hon gick fram till bordet i rummets midt, der en stor elegant hänglampa från taket kastade sitt ljus nedåt. Hon började samla ihop de tyglappar och bandstumpar, som hon strött omkring sig under arbetet. Så tog hon en stickstrumpa och slog sig ner vid bordet.
»Att du aldrig skickat mig dina noveller», sade hon småleende.
»Hvad skulle det tjena till. De handla endast om sådant som är dig främmande: svenskt småstads-universitetslif. Du har lefvat derute, i den stora fria verlden, och jag har setat fast i förhållanden, der allt lagt an på att förkrympa. Här måste man antingen stanna i växten eller förklaras fågelfri. Det kan du inte förstå.»
»Jag har läst novellerna.»
»När skulle du ha fått tid till det?»
Det låg i tonen nästan en beskyllning för osanning, men hon låtsade icke om det.
»I natt», svarade hon blott. Och så tystnade de båda för en stund.
»Egentligen är det underligt att jag har mera minne af pappa än af dig», sade han till sist.