»Det är rätt! Måla bara hin håles mamma på väggen. Dess mer angenämt öfverraskad blir du om du finner, att hon är en mycket vanlig liten dussinmamma, som inte gör en katt för när.»
»Jag mins att jag förr i verlden kände en viss häpen beundran för hennes toaletter och tyckte att hon såg mycket utländsk ut. Inte hade jag då förstånd på, att allt det der mycket väl kunde gömma tomhet eller kanske råhet—Det är vidrigt med sådana der band, som hela ens natur uppreser sig emot.»
»Nå—herre Gud—band? Man är väl inte bunden för hela lifvet, fast man råkar till att ha en mor.»
»Ja, men när hon nu inte har någon annan än mig!» kom det i irriterad ton från den vrångsinte sonen. »Hennes far är död—och andra anhöriga har hon inte.»
»Nå-ja! Än se'n? Det fins många som få vara ensamma och lefva ändå.»
»Ja, men om hon nu inte kan! Det är barnsligt, men jag skall anse det som en skyldighet att ta mig af henne. Ja! Det är dilemman. Det skall pina mig att ta mig af henne—och det skulle pina mig att inte göra det.»
»Nå—jag medger att det är en förtviflad situation. Men det går öfver, sa han som hade eld i håret.»
En tredje ung man kom i detsamma uppför trappan och helsade på de två, hvarefter samtalet tog en annan vändning.
* * * * *
I det uppgående snälltåget, som rasslade fram genom morgondiset, satt föremålet för detta samtal tryckt upp i hörnet af en andra klassens kupé. Hon såg ut genom fönstret med en rysning af köld och drog sin svarta spetsschal högre upp kring halsen.