»Med köpta glädjeflickor?»
»Ja.»
Tonfallet och tystnaden som följde efter var så uttrycksfull; der låg en tröttkörd smärta på bottnen af bådadera.
»Detta är något som vi kvinnor aldrig kunna förstå heltut; hur det är möjligt för en finkänslig man att lefva ett sådant lif.»
»Kan du tänka dig en finkänslig man äta drafvel för att stilla sin hunger?»
»Jag vet icke.»
»Var säker på att nittionio af hundra göra det. Sjelfuppehållelsedriften är så stark och slägtuppehållelsedriften är det icke mindre. Man kan vrida sig i äckel—men man stillar sin hunger med draflet till sist. Var säker på det.»
Han bemödade sig synbart att tala i sin vanliga sarkastiska ton; men röstens lätta skälfning förrådde honom.
Han fortsatte:
»Det fins ju ingen räddning; vi tvingas ned i smutsen. Åh, tror du inte, att de fleste af desse unge män från början—ja, kanske allt framgent—gå och bära på en längtan så fin och vacker som trots någon af de kyske unga damerna. Men denna längtan är på förhand dödsdömd—och surrogatet hålles oss så nära för munnen…»