Hon såg det genast. Hon hade vid hans inträde kastat en forskande blick på hans ansigte och sökte nu med lugn och undfallenhet bringa honom i jemnvigt igen.
Det var en öfverenskommelse dem emellan att de icke skulle ge hvarandra julklappar. Det var hans vilkor. Han visste med sig, att han aldrig skulle kunna ge igen tiondedelen af allt hvad det kunde falla hennes moderskärlek in att skänka honom derför ville han heller ingenting mottaga och ingenting ge. Också i detta fall var det hans ensidiga lifserfarenhet, som förvillade hans naturliga känsla. Han hade sett så mycket af den snikna, egoistiska gifmildheten, som girigt skelar efter hvad den får igen. Att det också fans en annan gifmildhet, som har sin rot i glädjen öfver att få ge visste han, som sagdt, icke. Han anade icke att han med sitt vilkor på ett brutalt sätt ryckt det bästa i moderns julglädje ifrån henne; han anade icke att hon kände det som en smärta, som när en erbjuden smekning afvisas.—
Hans ansigte mulnade allt mer och mer under måltiden, men hon hade föresatt sig att vara lugn och låtsade icke ge akt på hans retlighet.
»Ditt knep var fint anlagdt», sade han slutligen då de hunnit till desserten.—»Ja d.v.s. du ansåg det förmodligen fint men på mig gjorde det alldeles motsatta intrycket.—»
Hon spratt till och skiftade färg.
»Hvilket knep?» sade hon.
»Hvilket? Tror du inte jag förstår hur väl allt var uträknadt! När jag kom uppför trappan stod dörren till dubletten halföppen—bara lite grand på glänt så att det skulle se ut som en vårdslöshet.»
Han såg på henne med en bakslug och elak glädje öfver att kunna följa hvarje tråd i hennes tankegång.
»Jag gick naturligtvis in—det kunde du nog förstå att jag skulle göra… Jo, det är ett vackert litet ungkarlsbo, vackert nog att fånga den som inte är på sin vakt.»
»Fånga? Hvad talar du om?»