»Säg icke mer just nu»—och hon fäste de kyligt svarta ögonen på hans nervösa, rörliga ansigte—»låt mig behålla min sjelfbeherskning; det är bäst för oss båda.—Du kan få gå. Jag håller dig icke kvar»—hon slog ut med båda händerna, som för att visa att der icke fans några band—»och du kan komma igen, om du får lust. Vi äro då fria båda. Men säg icke mera nu!»
»Skall det betyda, att din vrede är så förskräcklig?» sade han hånfullt.
»Det skall betyda att jag är mycket häftig och att mitt tålamod har en gräns.»
»Du vill göra i den högre tragedien med ett ord sagdt», skrattade han försmädligt. Hennes kalla ton hade drifvit upp hans ursinne till kokpunkten. Till hvad pris som helst måste hon känna att han hade makt att såra denna osårbarhet, som förödmjukade honom mer än de bittraste ord.—»Men de stora passionerna ligga nu en gång inte för dig. Din jemna, borgerliga natur skall alltid skina igenom. Låt oss inte göra oss löjliga.»
»Skulle du icke vilja gå nu», kom det om möjligt ännu lugnare än förr och hon sänkte sin blick liksom ville hon icke att sonen skulle se in deri.
»Hvad behöfs det? Du blygs en smula öfver att jag genomskådat dig. Ingenting smärtar en kvinna—och en mor—så mycket som det. Men du får ändå vänja dig vid det. Jag är inte så naiv att jag går på första bästa limstång; den ska' vara betydligt finare arrangerad än din. Inbilla mig att man gör rum i ordning på det viset för att hyra ut dem åt främmande—nej, det går inte.»
»Jag har aldrig sökt inbilla dig det. Det var för dig. Det var min glädje att tänka på hvar småsak derför att det var för dig. Det gjorde att allt blef fint och vackert; det måste bli så, utan beräkning.»
Hon höll blicken fäst på golfvet med det slags lugna värdighet, hvarmed en god menniska kan afge bekännelsen om sitt enda brott. Der fans inga tårar i hennes ögon och ingen skälfning i hennes röst; men han visste att detta värdiga lugn var tillkämpadt. Han kände på sig att det icke skulle behöfvas mer än ett ord från honom—ett ord som icke var en sarkasm—för att smälta denna onaturliga stelhet i naturlig gråt. Han kände ett häftigt begär efter att kunna säga detta ord; men i samma ögonblick var osäkerheten öfver honom, och han grep till sin vanliga utväg för att dölja den. Lifvet hade aldrig tvingat honom att bli vek; och af fruktan för att synas naiv spände han alltid taggarne ut som en igelkott så snart han inom sig hade minsta förnimmelse af hvad han i enlighet med sin lifsjargon benämde svaghet.—»Nitton mödrar af tjugo äro lika sentimentala söm du», sade han. »Men mängden kan alldeles inte göra att sentimentaliteten blir mindre löjlig. Tror du inte jag vet, att du står och väntar på det ögonblick då jag som den snälle lille gossen skall falla dig om halsen och lofva att alltid bli beskedlig.»
»Jag är icke sentimental. Gå! Det är nog nu!»
»Hvilket är nog?»