»Ja.»
»Min man kunde annars så gerna», sade den lilla bleka frun som under samtalet suttit tyst och följt de andre med sina blå dufvoögon. »Min man och herr Zimmermann äro så goda vänner.»
Fru Zimmermann började tala om sina resor och herr Hedström spetsade öron som en gammal trumpetarhäst när han hör en hornsignal.—
När herrskapet sade farväl måste fru Zimmermann lofva att tillbringa en afton hos dem. Hon framställde dock som vilkor att de icke skulle föranstalta något sammanträffande mellan henne och sonen. I tysthet hoppades hon dock att de skulle bryta öfverenskommelsen. Men den alltför hederlige herr Hedström höll sitt ord.
En dag i midten af Januari mötte hon sonen helt oförmodadt på Norrbro.
»God dag», sade han tvärt och räckte henne sin hand. »Skall du gå hem till dig?»
»Ja. Vill du gå med?»
Frågan kom lika oöfverlagd, som mötet var oväntadt.
»Ja. Jag går med.»
Båda togo det som om de träffats föregående dag och som om ingenting ovanligt förefallit.