Om han bara kunde bli glad, om han en gång kunde bli riktigt glad, ända ned i hjerterötterna; det var den fixa idé kring hvilken hennes tankar ständigt fladdrade.
Men han kom och gick, dag ut och dag in och der märktes ingen förändring. Aldrig en glimt af ungdom i de der intelligenta grå ögonen, aldrig ett uttryck af lefnadslust öfver hans drag. Hans lynnes skiftningar rörde sig blott mellan en ljum vänlighet, med förrädiska små reflexer af en säregen själens finhet, och en kall vresighet, med omotiverade utbrott af hänsynslöshet och hån.
Det såg emellertid ut som om han trifdes godt i hennes sällskap. Han kom åtminstone hvarje kväll i skymningen—»det är inte så utan att Wille Zimmermann lagt sig till med vanor», skrattade herr Hedström godmodigt.—»Du har sådana sköna stolar», framhöll Wille vid alla upptänkliga tillfällen till modern, som en slags ursäkt för sin svaghet. Men fru Zimmermann bara log i mjugg; hon hade lärt sig att genomskåda hans taktik.
Hon hade ofta proponerat att de skulle återtaga det afbrutna samarbetet, men hans ständiga refräng var: jag gitter inte. Ett par gånger, då de varit tillsammans på teatern, hade han dikterat för henne sina teateranmälningar, men han var aldrig belåten med resultatet. Han påstod sjelf att han måste ha en penna i handen för att känna sig som herre öfver sina tankar och för att kunna få bugt med formen.
Mest tyckte han om att sitta tyst och höra på när hon berättade; och hon gjorde honom oftast till viljes, ty det var henne en glädje att ha honom hos sig och hon fruktade ständigt att han skulle finna deras têt-à-têter tråkiga och gå sin väg. Detta var ett medel att hålla honom kvar; och hon begagnade det. Hon hade lätt för att tala och hennes skiftande rörliga lif erbjöd ett outtömligt material till hennes berättelser.
William hade lagt märke till att modern alltid så mycket som möjligt undgick att blanda in faderns namn och att hon aldrig vidrörde det ömsesidiga förhållandet mellan dem. Detta väckte hans misstänksamhet och hans nyfikenhet.
En afton medan hon som vanligt höll konversationen uppe sade han plötsligt och som det tycktes helt omotiveradt:
»Plågar det dig mycket om jag gör dig frågor angående min far?»
Hon teg ett ögonblick, liksom tveksam.
»Nej», sade hon till sist.