»Han böjde sig fram och lekte med en ullgarnsända, som hängde ner från hennes sykorg.
»Med allt det tillvinnande hos min far—säg: var inte ert äktenskap olyckligt?»
»Nej.»
Det kom häftigt och hastigt, som en eftertrycklig protest.
»Var han dig alltid trogen?»
Hon dröjde en stund med svaret:
»Trogen?» sade hon långsamt. »Ja, han var mig alltid trogen.»
Sonen satt tyst ett ögonblick; han såg ned på sin stöfvelspets.
»Jag visste det; du var inte stark nog att säga sanningen.»
»Jo, men jag måste säga den i mina egna ord. Intet som har en låg eller dålig eller försliten klang har för mig tillämpning på honom… När han alltid höll af mig, när jag hade hans förtroende i allt, kan jag då säga annat än att han var mig trogen?»